Det finns belägg för valfusk i Sverige under 2000-talet. Två S-valarbetare dömdes för att ha röstat åt äldre på ett boende i Hässelby 2002. Och 2006 dömdes en S-politiker i Surahammar för att ha tagit bort Sverigedemokraternas valsedlar. Dessutom ansåg valprövningsnämnden det klarlagt att två S-valarbetare budröstat åt ett okänt antal (minst 25) personer ur samma invandrargrupp i Rinkeby 2002.
Bakom de uppenbara överträdelserna finns ett stort fält av påverkan. Det mesta sker helt legitimt (en valrörelse går ju ut på att påverka andra), men ibland kan entusiasmen skena iväg. Valarbetarna måste själva känna var gränsen går, om man till exempel ger sig på svagare grupper. Men hur de ska kunna det när inte ens rörelsens högsta företrädare ser problemet?
LO-förbundet Byggnads tycker ju inte att det är ett problem när deras avdelning i Uppland tar förstagångsväljarna bland medlemmarna, klär dem i en t-shirt med texten ”Din rö(S)t räknas” och travar iväg till vallokalen. Händelsen är polisanmäld. Byggnads ordförande Hans Tilly har ännu inte kommenterat metoden med gruppröstning.
Partiledaren Mona Sahlin ser heller inget problem när hon i Örebro är med på en ”valskola” för mer eller mindre nyanlända flyktingar (förstagångsväljare) och sedan leder tåget via ett S-valtält och fram till vallokalen. Där drar hon gränsen. ”Jag följer inte med in i vallokalen, in i röstbåsen”, säger hon till reportern från SVT. Så bra då.
Har hon inte tänkt tanken att deltagarna kan ha anlänt från länder där påverkan är legio, där man röstar som eliten vill? Har hon heller inget lärt av S-historien och behovet av gränser i valrörelsen? Uppenbarligen inte.
Det är svårt att tänka sig andra partier i liknande situationer. Men Socialdemokraterna anser sig kanske historiskt ”stå på de svagas sida”. Om man fortfarande menar allvar med det så kan man börja med att låta dessa grupper rösta i fred.