Delar av Donald Trumps reaktioner på valet under veckan är hårresande. Men det finns också delar som är helt normala, i vilket val som helst i världen. Till det senare hör att vilja ha en omräkning om resultatet är mycket jämnt, och samtidigt dubbelkontrollera säkerheten i proceduren, ogiltiga valsedlar och annat som kan ha med den mänskliga faktorn att göra.
Alla som vill se ett maktskifte, med Joe Biden som ny president i USA, kan dra sig till minnes utfallet i Florida för 20 år sedan då republikanen George W Bush fick 537 röster fler än demokraten Al Gore. Efter valdagen det året följde fem veckors krig med advokater, överklaganden och rättsprocesser. När Högsta domstolen till slut satte ned foten och Gore erkände sig besegrad var det många som tyckte att han skulle vägra. Valet hade ju inte gått rätt till!
Bland de många tveksamheter som upptäcktes när Floridavalet granskades på längden och tvären stack de felaktiga hålkorten ut. Väljarna skulle markera sin kandidat med en syl, men det var svårt att exakt var man skulle sticka, lätt att sticka snett och fel, särskilt om man är äldre och inte ser så bra. Vilket gällde en stor del av väljarna i Florida. Herregud, gör om alltihop, var vi många som kände.
I valet därpå, 2004, var hålkorten som tur var historia. Men lita på att det finns andra svagheter i valsystemet bara man tittar riktigt noga. Valförrättare som gör fel, röster som glöms bort eller räknas dubbelt. Felen blir färre och färre, tekniken täpper till vissa hål men öppnar i stället för nya brister om vi litar för mycket på den. Risken att valresultatet i USA (eller Sverige) påverkas är försvinnande liten, men den finns förstås.
Al Gore lyssnade inte på sin hejarklack i USA, som likt en fotbollspublik krävde att han skulle köra hela vägen in i mål och slutligen trycka dit sin motståndare. Nej, Gore hade uppenbarligen kloka rådgivare som tänkte på landets bästa liksom på kommande val. Precis det som Donald Trump tycks sakna.
Nuvarande presidenten Trump valde att ligga lågt dagen efter valet, samtidigt som resultatet vändes till hans nackdel. Hade han slutligen tröttnat på alltihop och var beredd att ge upp? Nej! På torsdagen kom en serie anklagelser som saknar motstycke i mogna demokratier: Utan att presentera bevis pekade han på fusk under rösträkningen, och där hans parti dessutom vägrats insyn. Han menade att röster kommit in för sent och att det fanns falska röster i tusental, och att hela valproceduren i en rad delstater styrts av en demokratisk sekt.
Många demokrater valde att svara att allt har gått rätt till, att inga fel begåtts. Tv-kanalen CNN visade otaliga reportage från rösträkningen, och det framstod som ett helt vattentätt system. Det betyder i sin tur att om bara Trump kan visa på ett enda fel krackelerar bilden som Demokraterna målat upp.
Det hade räckt med att be presidenten om bevis, vilket många också har nöjt sig med. Trump har ingen som helst trovärdighet i frågan då han redan på förhand sagt att en valförlust vore ett bevis för fusk och stöld, och att poströster i sig innebar att valresultatet skulle bli falskt.
Det är knappast överraskande att ledande republikaner gömmer sig och låter Trump härja fritt, det har man gjort i fyra års tid. Men i den andra vågskålen finns hedern för ett parti som avskaffade slaveriet, en grasserande pandemi som måste hanteras akut och inte minst risk får våld på gatorna i USA. Någon måste våga ställa sig upp och säga: ”Vi räknar om Wisconsin och Georgia, sedan går vi vidare. Det är val om fyra år igen”. Men vem?