Som ”yttrandefrihetsextremist” har jag länge intresserat mig för Lars Vilks och rondellhunden. Vid ett tillfälle när han besökte mig i mitt hem, hösten 2015, var min då nyfödde son med. Jag frågade om Vilks hade egna barn. Han svarade nej, och jag tänkte direkt att det förklarade varför han höll på som han gjorde. De fanatiska islamisterna kunde ju åtminstone inte hota eller ha ihjäl hans barn.
När vi andra blev fegare, förblev Vilks modig.
Men mer än någonting annat var Vilks en principfast konstnär. Vad många inte känner till är att han bland annat tecknade Jesus som pedofil. Vilks ville likt den franska satirtidskriften Charlie Hebdo behandla islam – en av våra stora världsreligioner - som vilken annan religion som helst.
Priset för det blev högt.
Expressens kulturchef Karin Olsson har rätt när hon skriver: ”Det sorgligaste med Lars Vilks historia är att islamisterna vann. Han blev persona non grata” (3/10).
Behandlingen av Vilks säger en hel del om tidsandan de senaste 15 åren. ”Man ska inte kränka” har varit ett återkommande påstående, som om rätten att häda skulle vara villkorad.
En tidigare ordförande för Publicistklubben skrev att Vilks med sin ”usla jycke” borde ägna sig åt ”värdigare uppgifter”. På vår största tidning kunde man läsa rubriker som ”Vilks är Sveriges fegaste konstnär”. En känd journalist argumenterade till och med för att Vilks livvaktsskydd skulle dras in.
Gång på gång hotades Vilks, som när han våren 2010 attackerades på Uppsala universitet när han höll en konstföreläsning, eller som vid terrordådet i Köpenhamn som han lyckades överleva men som kostade andra livet. Och gång på gång gavs han skulden för situationen.
I själva verket satte han fingret på att yttrandefriheten inte alls var så självklar som den borde vara. Mönstret är tydligt även när man zoomar ut från Vilks.
När Domkyrkan i slutet av 1990-talet ställde ut fotografen Elisabeth Ohlsons Ecce Homo ledde det till bombhot och demonstrationer. Ohlson fick tack och lov tillräckligt mycket stöd för att kunna röja undan minor. Lika bra slutade det inte när Ohlson 2010 var aktuell med utställningen Jerusalem, som bestod av fotografier på hbtq-personer, som skulle ställas ut på Världskulturmuseet i Göteborg. Ett fotografi på tre män vid en muslimsk bönematta plockades bort.
Innan dess hade Världskulturmuseet tagit ner konstnärinnan Louzla d’Arabis målning med ett älskande par under en textrad ur koranen, på museets utställning No name fever. En ansvarig chef förklarade censuren med att ”det är många som har känt sig väldigt kränkta av tavlan”.
Nobelmuseet hade 2009 ordnat en utställning på tema yttrandefrihet (!). Där ingick filmen Submission av Ayaan Hirsi Ali och filmaren Theo van Gogh, men filmen klipptes efter att museet rådgjort med en imam. Två år senare ställde Kulturhuset i Stockholm in en dansföreställning som skulle ingå i festivalen Celebration of Womanhood. En del av föreställningen bestod nämligen av musik och dans till en bön, en sura, från koranen. En ansvarig chef skrev att det hade varit ”ansvarslöst” att genomföra arrangemanget.
Lars Vilks satte fingret på fegheten och principlösheten. Men han var samtidigt påtagligt ofta på gott humör. Processen går vidare!
Striden för yttrandefriheten är allt annat än över. Och det går inte att försvara den på halvtid, för endast det snälla och bekväma. Yttrandefriheten måste också gälla det som upprör.
Författaren Salman Rushdie, som för romanen Satansverserna fick en fatwa utfärdad av Ayatollah Khomeini, har sagt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”