"Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem."
Det sade Fadime Şahindal två månader före sin död för 22 år sedan. Hon hade då bjudits in att tala på ett seminarium, av nätverket Våld mot kvinnor, i en av riksdagens lokaler.
När den årliga Fadimegalan höll på Berns i Stockholm förra söndagen deltog artister, opinionsbildare, eldsjälar och politiker från höger till vänster. Som Socialdemokraternas Magdalena Andersson sade i sitt tal från scenen har den svenska debatten om hedersförtryck blivit ”bättre, tydligare och ärligare”. Det har hon onekligen rätt i.
När Fadime mördades i Uppsala fanns det gott om opinionsbildare och politiker som förnekade eller förringade hederskulturen.
Gudun Schyman sade i ett tal på Vänsterpartiets kongress att "det är samma norm, samma struktur, samma mönster" här som i "talibanernas Afghanistan". Hon var långt ifrån ensam. Efter mordet tillsatte dåvarande integrationsminister Mona Sahlin Masoud Kamali som utredare och expert för integrationsfrågor. Kamali var på den tiden en mycket flitig debattör som bland annat påstod att det inte existerar någon "speciell hederskultur", att det var en myt som byggde på "djupa fördomar".
Tillsättningen av honom var en tydlig signal från politiken om att här ska vi lägga locket på.
Tänk så många fler som hade kunnat få hjälp, om man bara hade velat se. Det blundades länge, och även före det uppmärksammade mordet på Fadime.
För några år sedan berättade till exempel en romsk kvinna i 40-årsåldern för UNT om hur hon giftes bort som 13-åring (6/4 2019). Hon hade gifts bort i början av 1990-talet och sade i intervjun: "Då reagerade ingen över att ett romskt barn giftes bort. Jag hade samtal med sjuksköterska, kurator, mina lärare och min pappa var också där, alla accepterade när jag förklarade att jag hade gift mig och inte skulle komma till skolan mer. Jag fick bara sluta och flytta hem till min man som bodde i Tierp."
"Vi respekterar kultur" har i själva verket betytt "vi sviker barn".
När SVT gjorde en dokumentär 2022, två decennier efter mordet i Uppsala, medgav Mona Sahlin att "Det fanns någonstans en känsla av huruvida man gjorde rasisterna en tjänst eller inte. Vi lät den fegheten ta över i stället att för på allvar verkligen försvara flickorna" (19/1).
Hennes ärlighet är välkommen, för det är bara genom att se vad som gick fel man kan undvika att upprepa misstag.
Det är märkligt att idén om att antirasister ska tona ner eller förneka hedersförtryck fick fäste, med tanke på hur bakvänd den är. Att se mellan fingrarna på en företeelse som hedersförtryck är att svika utsatta inom minoriteter. Det leder till att det för somliga barn krävs jämställdhet, medan andra barn får nöja sig med mindre. Vissa barn får växa upp med att man får välja själv vem man är och vill bli. Andra barn växer upp med könsseparation, tidiga slöjkrav och att inte få delta på simningen och klassresan.
Att på det sättet göra skillnad på "våra" barn och "deras" barn, vad är det om inte rasism?
Jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen sade Fadime och det var dessvärre precis vad många svenska makthavare länge valde att göra. I dag är situationen tack och lov en annan. Men för att inte halka dit igen behöver vi påminnas om vad det var som gick så fel.