Publicerad: 2008-05-25 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 14:04
I en signerad ledarartikel i torsdags skrev UNT:s Karl Rydå om debattörer som under liberal bekvämlighetsflagg sprider grova generaliseringar om muslimer. Bortsett från hatbrev med grumligt innehåll, har reaktionen från läsare runt om i Sverige varit entydig: liberalt sinnade människor uppskattar att någon talar klartext om ett fenomen som de själva länge känt obehag inför.
Förra söndagen tog jag själv upp de delvis berättigade men delvis också haltande jämförelser mellan antisemitism och islamofobi som gjorts i olika debattinlägg de senaste månaderna. Tanken att avståndstaganden från generaliseringar om hela folkgrupper eller anhängare till olika religioner inte kan vara selektiva och att schabloner om en grupp inte "tar ut" schabloner om en annan, tycks för en del vara svår att ta till sig.
Dick Erixon är en av Sveriges mest lästa bloggare och togs därför upp i Karl Rydås text. Erixons förnyade utfall med anledning av denna har Karl Rydå själv kommenterat på ledarloggen på unt.se och i tidningen i går. Men frågan är större. Vi har att göra med ett utbrett tankemönster som med ett sammanfattande uttryck skulle kunna kallas för identitetspolitik.
Identitetspolitik kan ta sig uttryck i föreställningen att kvinnor bara kan företrädas av kvinnor, i krav på svensk sharialagstiftning eller i försök att fördela platser på högskolan "rättvist" efter de sökandes etniska bakgrund. Allra tydligast uttrycks den hos Sverigedemokraterna, vilkas partiprogram uttryckligen bygger på förnekande av tanken att en individ kan ha fler viktiga identiteter än en - den etniska.
Just nu handlar det alltså om "västvärlden" och "islam", men det är viktigt att inse att det lika gärna hade kunnat handla om "västliga värden" och "asiatiska" eller om "Europa" och "judarna" - och också har gjort det under historiens gång. Föreställningen om entydiga, religiöst betingade och generellt giltiga kulturmönster som avgör människors inställning till mänskliga rättigheter, demokrati eller kunskap och vetenskap utövar alltid en viss lockelse, men måste granskas lika kritiskt som andra föreställningar.
Efter terrordåden i London 2005 likställde Svenska Dagbladets kolumnist Thomas Idergard humanism och liberala värden med kristendomen (18/7). Men en rad diktatorer har åberopat kristna värden som motiv för sin maktutövning och många av de tänkare som betytt mest för demokratins idéutveckling har haft judisk bakgrund. Dick Erixon skriver i gårdagens genmäle om islam och den muslimska civilisationen som vore den ett enhetligt begrepp som symboliseras av sådant som hedersvåld och extremisters mord på civila.
Men de iranier som fängslas eller hängs för att de är homosexuella, oppositionella eller kämpar för frigörelse för landets kvinnor har samma kulturbakgrund som de styrande mullorna. Kristna kyrkor har ofta varit djupt konservativa och predikat intolerans, diskriminering eller dogmen om påvens ofelbarhet - utan att detta berättigat till generella slutsatser om kristenheten eller kristna i allmänhet.
Grundproblemet med alla dessa schabloner om olika kulturer är dock inte att den ena eller andra beskrivs orättvist, utan själva tanken att människor som råkar dela en viss kulturell bakgrund också delar andra egenskaper. Det är klassisk antiliberalism - insikten om männi-skans individualitet, mångtydighet och förmåga att överraska ersätts av grupptänkande av det ena eller andra slaget.
Men vi är inte vår nationalitet, vår kultur, vår religion eller vårt kön. Att påstå att en enda av alla tänkbara identiteter är den som i alla sammanhang ska räknas är att krympa människor till oigenkännlighet.
I sista hand utesluter identitetstänkandet meningsfull kommunikation, politiskt meningsutbyte och personlig utveckling. Kritisk förnuftstro - Karl Poppers term för en liberal intellektuell hållning - ersätts av tron att en persons bakgrund är viktigare än åsikter och argument. Striden mot sådana föreställningar måste liberaler alltid vara beredda att ta.