Vad har du i livslön? är en fråga som sällan ställs. Akademikerförbundet Saco försöker ändra på det, senast i förra veckan med antologin Livslön – välja studier, arbete, familj. På sikt kan begreppet livslön ändra på den politiska dagordningen och ställa förekomsten av löneskillnader i ett nytt ljus, liksom även begreppet rättvisa. Men det är en lång väg dit.
Löneskillnader och rättvisa diskuteras annars livligt av såväl politiska partier som fackliga organisationer. Mer jämlika löner eftersträvas särskilt av LO, som flitigt kommer med egna rapporter som påvisar ökade löneskillnader, och som också driver frågan i avtalsrörelserna. I fjol fick man också understöd av de rödgröna partierna, som med hjälp av Riksdagens utredningstjänst visade att klyftorna mellan de högst och de lägst betalda ökat.
På den andra sidan finns Saco, men även Folkpartiet som vid förra veckans landsmöte beslutade att ställa sig bakom en skattereform som sänker skatten för högre inkomster. Dessutom anser FP att lägre ingångslöner är önskvärt för att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden. Även här finns ett rättviseperspektiv, att det ska löna sig med utbildning och ansvar, samt en syn på lönespridning som gynnsamt för samhället i stort, med högre tillväxt och en större skattebas.
I beräkningen av livslön för ett yrke tas hänsyn till lön, skatter, kostnader för studier och antalet arbetade år. Saco:s slutsatser kan, lite förenklat, sammanfattas i följande råd till en 19-åring: Antingen utbildar du dig till läkare, ingenjör eller ekonom, eller så börjar du arbeta direkt efter gymnasiet. Andra val av högre utbildning, som till exempel lärare eller sjuksköterska, kommer att inverka negativt på livslönen.
Den sammanpressade lönestrukturen i Sverige bli alltså än mer sammanpressad om man räknar med livslöner. Alliansregeringen har inte heller gjort något för att öka lönespridningen. Jobbskatteavdraget ger visserligen mer i kronor till dem med högre lön. Men Saco:s studie visar att nettolivslönen ökat mer för en gymnasieutbildad än för en med högre utbildning. Industriarbetare hör till dem som tjänat mest på skattesänkningarna, sett till livslönen.
LO och den rödgröna oppositionen kan sägas ha ett enklare opinionsarbete med sin strävan att minska lönespridningen. En undersökning från i våras visade ett starkt folkligt stöd för minskade löneskillnader. Personer med olika facklig tillhörighet fick svara på vad som är en ”rimlig lön” för olika yrkesgrupper. Till och med Sacomedlemmarna ansåg att exempelvis läkarna är överbetalda. Det fanns generellt ett mycket starkt stöd i undersökningen för högre löner för de lägst betalda och lägre löner för de mest välbetalda.
Men frågan handlade alltså om bruttolön per månad. Hade man frågat om lön efter skatt hade troligen svaren sett annorlunda ut. Och hade man fått jämföra livslönen mellan yrkesgrupperna hade ytterligare en förskjutning skett. Det är ju rättvisa vi vill ha, och det är knappast rättvist att en extra ansträngning i många fall ger förlust på livslönekontot.
Politiker är känsliga för opinioner och det är inte bara de rödgröna som anser det moraliskt oförsvarbart att sänka skatten för de som har högst inkomst. Även finansminister Anders Borg (M) har anslutit sig till den linjen, beträffande värnskatten.
Men den mest välbetalda tiondelen av befolkningen utgörs av dem som tjänar mer än cirka 39 000 kronor i månaden. Det är förstås en bit över medellönen (28 400 kronor 2010), men avståndet minskar raskt med tanke på att dessa betalar 20 eller 25 procents extra statlig skatt på nästan hela sitt försprång. Och det minskar förstås ännu mer om man tar hänsyn till livslönen.
Kanske blir det också lättare att införa ett rättvist och hållbart skattesystem om man betänker att den ”rikaste” tiondelen i dag står för en tredjedel av alla offentliga skatteintäkter. Livslönen kan visa sig bli den murbräcka som behövs för att riktig rättvisa i lönekuvertet också ska bli något som gynnar landet som helhet, som ger tillväxt och en god välfärd. Då behöver lönespridningen öka jämfört med i dag.