Publicerad: 2006-11-05 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 15:03
Femtio år har gått i höst sedan upproret i Ungern i oktober och november 1956. Hittills har minnesteckningarna mest handlat om resningen som sådan och följaktligen koncentrerats till händelseutvecklingen den 23 och 24 oktober då den stalinistiske premiärministern Ernö Gerö störtades och ersattes av den reformvänlige Imre Nagy. Om den sovjetiska interventionen den 4 november, då upproret krossades, har mindre blivit sagt.
Varför grep egentligen Sovjetunionen in? I en något märklig understreckare av Pernilla Ståhl i Svenska Dagbladet den 23/10 kunde man få intrycket att det sovjetiska ingripandet mycket väl hade kunnat undvikas, med lite större skicklighet och förutseende på den ungerska sidan. Ungern hade ju betydligt mindre strategiskt värde för Sovjetunionen än Polen, där sovjetledarna tidigare samma höst lät den som reformvän ansedde Wladyslaw Gomulka komma till makten efter revolten i Poznan. Året innan hade sovjetarmén lämnat sin ockupationszon i Österrike och låtit landet återförenas under en demokratisk regim. Revoltledarna i Ungern ville inte heller bryta helt med kommunismen utan bara införa mer frihet. Det hade sovjetledarna kanske ha kunnat
acceptera - om revolten stannat på halva vägen, som i Polen månaden före.
Självklart borde sovjetledarna ha accepterat större frihet. Men ett sådant moraliskt omdöme säger inget om logiken i den situation de uppfattade eller om den världsbild de var fångna i.
Det sovjetiska herraväldet över Östeuropa byggde på två principer, en strategisk och en ideologisk. Den strategiska utgick naturligtvis från erfarenheten från det tyska angreppet 1941 - som bröt det tidigare samförståndet mellan Hitler och Stalin vilket bland annat lett till delningen av Polen, ockupationen av de baltiska staterna och det sovjetiska angreppet mot Finland. Sovjetunionens säkerhet ansågs kräva lojala - alltså kommunistkontrollerade - regimer i så många grannländer som möjligt.
Den ideologiska principen var föreställningen att historiens "utvecklingslagar" obönhörligt ledde bort från kapitalismen i riktning mot so-cialism och kommunism. Att upphäva det socialistiska systemet i ett land där det en gång införts skulle innebära att historien gick baklänges och fick i princip inte ske.
Det var inget problem för sovjetledarna att ge upp sin ockupationszon i Österrike 1955, eftersom något socialistiskt system ändå inte införts i landet, och utrymningen gynnade den relativa avspänning med väst som eftersträvades efter Stalins död 1953. Men med Ungern, Polen, Tjeckoslovaken etc var det annorlunda.
Imre Nagy var förvisso kommunist och hade till och med varit premiärminister 1953-55 och då mjukat upp systemet en smula. Revoltens militära ledare, general Pál Maléter, hade lett kommunistiska partisangrupper under andra världskriget. Men det väsentliga var att de nu bröt med det politiska system de själva tjänat till förmån för en koalitionsregering med självständiga icke-kommunistiska partier. Allvarligast av allt var att de gav möjlighet för socialdemokraterna att åter existera som en självständig politisk kraft.
Därmed bröt man med en föreställning som var central för hela teoribildningen om hur socialismen skulle införas i etablerade kapitalistiska länder med parlamentariska traditioner. Enligt denna skulle arbetarklassen enas under kommunistisk ledning och kring sig samla "progressiva" representanter för andra klasser och intressen för att gemensamt "bygga socialismen" i enlighet med "historiens utvecklingslagar". Denna "demokrati av ny typ" eller "folkdemokrati", skulle träda i stället för den "borgerliga demokratin" med dess motsättningar mellan partier med olika program och ideologier.
Revolten i Ungern innebar att man öppet övergav hela detta illusionsnummer och återgick till "borgerliga" förhållanden. I ett fritt val mellan självständiga partier skulle kommunisterna besegras i grunden. Det var därför ingen oskyldig uppmjukning av systemet som Nagy och övriga ledare genomförde. Hade Ungern fått avskaffa det kommunistiska styret i fria val så hade det blivit omöjligt att upprätthålla samma system i grannländerna. Revolterna hade spridit sig lika snabbt som de gjorde 1989.
Därför är också parallellen med Polen falsk. Gomulka försökte aldrig genomdriva fria val eller en genuin koalitionsregering. Den rena stalinismen övergavs men de grundläggande maktförhållandena var orubbade och Polens historia kantades av nya revolter. I Ungern var det frågan om makten som ställdes på sin spets och på den frågan fanns för sovjetledarna bara ett tänkbart svar.
Det är också maktfrågan som är förklaringen till att kommunister i väst alltid varit så tysta om Ungernrevolten. Det har gått an att posera som anhängare av en mjukare och trivsammare socialism än den sovjetiska, men frågan om var makten ytterst
ligger har också för dem bara haft ett möjligt svar. Också av det skälet är det viktigt att ta lärdom av tragedin för femtio år sedan.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör