Publicerad: 2006-10-08 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 14:03
Det fanns glädjande överraskningar både i Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring och i den nya regeringens sammansättning. Några av dem berördes på ledarsidan i går. De väljare som med sina röster banat väg för skiftet vid makten har goda skäl att se med tillförsikt på den nya regeringens avsikter och politiska förmåga.
Var finns problemen? En del kommentarer ger intrycket att man redan samma dag som regeringen bildas kan förutse hur resultatet kommer att te sig fyra år från nu. Somliga "vet" med säkerhet att utrikesministern, alltså Carl Bildt, kommer att falla statsministern i ämbetet och därmed skapa en ohållbar situation. Andra anser att centern, folkpartiet och kristdemokraterna "tillåtit" moderaterna att ta för sig för mycket och lägga beslag på alla verkligt tunga poster. En del utgår från att kristdemokraterna kommer att föra en familjepolitik som övriga allianspartier egentligen är mot.
Men sanningen är förstås att ingen vet hur det kommer att gå. Mot vart och ett av påståendena ovan kan motpåståenden med lika stor eller större trovärdighet formuleras.
Att Carl Bildt kommer tillbaka i regeringen men inte som statsminister kan lika gärna beskrivas som ett tecken på att Fredrik Reinfeldt har så pass stort självförtroende att han inte bekymras av talet om profilkonkurrens. På samma sätt kan man hålla för sannolikt att Bildt faktiskt koncentrerar sig på det område som alltid varit hans paradgren, nämligen utrikespolitiken - med något framtida internationellt toppjobb i sikte. I så fall finns inget problem med hans närvaro i regeringen men däremot betydande fördelar.
Det är inte heller helt självklart vilka regeringsposter som verkligen är de tyngsta. Den konventionella visdomen säger att i en koalitionsregering ska ledarna för de partier som inte får statsministerposten leda utrikes och finansdepartementen. Och många tycker tydligen att det är märkligt eller oroande att alla ministrar inom till exempel finansdepartementet är moderater. Ska de andra inte ha insyn alls i den ekonomiska politiken?
Exakt hur resonemangen förts mellan de fyra alliansledarna om fördelningen av olika departement vet vi inte i dag. Men det går att tänka sig fullt rimliga argument som talar för den ordning som nu kommer att gälla. Ett av dem är givetvis valresultatet i sig. Moderaterna är i riksdagen större än de tre andra partierna tillsammans, men bara hälften av statsråden är moderater. Ännu fler från c, fp och kd hade nog varit svårt att motivera. Partiernas storlek får också konsekvenser för departementsfördelningen.
Ett annat argument kan ha handlat om erfarenheter från tidigare borgerliga regeringar. Den borgerliga regeringen 1976 hade två ministrar av olika partifärg i finansdepartementet - Gösta Bohman (m) och Ingemar Mundebo (fp). I den borgerliga regeringen 1991 hade folkpartiet de två ministrar som i kraft av sina ansvarsområden drog mest åt olika håll (finansminister Anne Wibble och socialminister Bengt Westerberg).
Man kan mycket väl tänka sig att de inblandade i årets regeringsbildning ville undvika de komplikationer som dessa konstruktioner i det förflutna medförde. I stället för att sprida ut de mindre partiernas ministrar på flera departement har vart och ett av partierna fått åtminstone ett departement som med utgångspunkt från regeringsförklaringen och alliansens valmanifest måste beskrivas som tungt. Men konsekvensen blir förstås fler moderater på andra departement. Det som en del kan uppfatta som att moderaterna "fått för mycket" kan lika gärna beskrivas som ett försök att kraftsamla för större effektivitet.
Moderaterna har för första gången i mannaminne gått till val på en ekonomisk politik utan stora ofinansierade skattesänkningar eller svepande bantningarna av offentlig verksamhet. Det är till stor del denna omsvängning som gjort alliansen möjlig och det ligger något rimligt i att de två personer, Anders E Borg och Sven Otto Littorin, som tillsammans med Fredrik Reinfeldt genomdrivit partiets nyorientering nu får ta ansvar - också internt mot kritiker inom det egna partiet - och leda både den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken.
Konflikter dem emellan blir konflikter mellan två moderata statsråd och behöver inte leda till en förtroendekris mellan allianspartierna. Den situation som många känner igen sedan tidigare, där borgerliga regeringar ledda av centern och folkpartiet underminerats av ständigt moderat krypskytte mot övriga partier kan knappast uppstå igen. Det borde göra det lättare för regeringen att uträtta det som alla fyra är överens om måste göras och öka chanserna till ännu en valseger 2010.
De som tror att det ena eller andra partiet kommer att strunta i de övriga på sitt favoritområde har glömt vad alliansen innebär. Nu finns en gemensam handlingslinje som håller flera år framåt. Det betyder inte att det kommer att saknas problem, men de kan visa sig bli helt andra än de som nu skisseras i olika snabbkommentarer.