Publicerad: 2006-08-12 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-12 15:04
Litteratur är något väldigt personligt och på samma gång kolossalt allmängiltigt. Litteraturen och dess gestalter är gränslösa - de har inga nationer, inget kön, ingen tid.
När jag läser en bok som talar till just mig spelar det ingen roll när eller var den är skriven eller vilket kön författaren har. Om den handlar en om man eller kvinna gör heller ingen skillnad. Litteratur är beviset för att vi människor innerst inne är väldigt lika och har mycket gemensamt, oavsett var vi bor på jorden eller i vilket tidevarv vi levt i. Det är en skön insikt. Jag har dock aldrig tänkt på detta som "integration". Inte heller som något "kosmopolitiskt". Termerna förefaller totalt överflödiga.
Att genom litteraturen färdas geografiskt och psykologiskt, göra romanfigurernas erfarenheter och känna deras känslor, är ett sätt att utvecklas. Man läser för att det är ett behov. Författarens språkbehandling är oftast en del av behållningen. Originalspråk ger förstås mest, men en översättning kan vara nog så njutbar.
När jag var barn hände det att de vuxna försökte intressera mig för sin ungdoms favoritböcker. Dessa lade jag konsekvent åt sidan. Av samma skäl undviker jag numera s k bestsellers - jag vill helst inte läsa det alla andra läser. Men det är skoj att diskutera läsupplevelser. Därför är jag sedan många år med i en litteraturcirkel. Ofta tycker vi olika.
Det där med bokval är nog lite känsligt. Jag tror att en så kallad litteraturkanon, som folkpartiet föreslår och som redan finns i Danmark (fast där finns kanon även för arkitektur, bildkonst, design, film, musik osv) skulle kunna upplevas som en stel, statlig pekpinne. Att läsa en bok som en lärare valt är däremot en naturlig del i utbildningen.
Vore jag svensklärare skulle jag nog sparka bakut om jag inte själv med min kunskap och kompetens fick förtroendet att botanisera i världslitteraturen med mina elever. Här förefaller folkpartiet motarbeta sin egen skolpolitik, där läraren ska ha mandatet
och politikerna inte ska peta i detaljerna. I den mån det finns problem med litteraturundervisningen i dag borde dessa i stället lösas med en fördjupad ämneslärarutbildning och med mer tid för litteratur. Inte genom att staten övertar litteratururvalet.
Den främsta uppgiften måste trots allt vara att väcka läsintresset hos unga, och det bör göras tidigt. Även om ett barn sedan fortsätter med Rowlings eller Tolkien ökar chansen för att även Lagerlöf och Strindberg slukas med god aptit. Men varför ska alla läsa samma författare och verk?
De debattörer som påstår att förslaget om en svensk kanon skulle vara "rasistiskt" och t o m blandar in sexism och heteronormativitet som befarade urvalskriterier sliter inte bara ut det tummade ordet "rasist". De tycks anse att litteratur inte är konst utan enbart politisk manipulation - och tillverkar därmed själva grova politiska schabloner av romanförfattares konstnärliga frihet.
Syftet med en kanon är självklart inte politiskt, utan sprungen ur ett övernitiskt men vällovligt folkbildningstänkande.
För det finns anledning att oroa sig för de yngre generationernas litteratur- och språkkunskaper. Den högskola i Sydsverige som för ett antal år sedan införde 20 universitetspoäng obligatorisk litteraturvetenskap för blivande affärsjurister gjorde rätt! De flesta utbildningar borde bygga in ett moment humaniora, just för att humanioran ger oss den nödvändiga historiska förståelsen och litteraturens allmänmänskliga insikter. Och inte minst
- med Ebba Witt Brattströms ord - lägger den in en högre växel i språket.
Maria Ripenberg | Ledarskribent