I går invigdes Pridefestivalen i Stockholm. Det som från början var ett ensamt rop efter rättvisa i en oförstående värld är numera något som liknar en folkfest. Några av kommentarerna jämför med den avsomnade Vattenfestivalen.
Folkligheten hindrar inte att Priden fortfarande är viktig. Det offentliga rummet tillhör alla människor. Det får inte vara så att HBT-personer känner sig tvingade att dölja sin läggning eller identitet.
I dag är Sverige det land i Europa som gått allra längst i arbetet med HBT-personers rätt till likabehandling. Den internationella paraplyorganisationen för HBT-rörelsen, ILGA, listar ett särskilt regnbågsindex för kontinenten och ger Sverige förstaplatsen. Inom loppet av 15 år har en rad viktiga reformer klubbats i riksdagen. På förhållandevis kort tid har HBT-frågorna gått från att vara nedtryckta och undanskymda till att i dag vara en självklar del av den politiska debatten. Det betyder emellertid inte att det politiska arbetet är avslutat.
I samband med invigningen presenterade EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) ett liberalt handlingsprogram för den kommande mandatperioden. Bland annat handlar de liberala prioriteringarna om krafttag mot hatbrott samt ett tydligare engagemang i Europa.
Hatbrott är en mycket allvarlig form av brottslighet. Trots att Sverige anses vara ett föregångsland kan det fortfarande vara förenat med livsfara att gå hand i hand med den man älskar. Det finns stora skillnader i uppklaringsprocent mellan olika polismyndigheterna i landet. För att människor ska kunna sig trygga krävs att polisen markerar var gränsen går. Hatbrotten får inte gå ostraffade.
”Pridefestivalen är ett lackmustest”, konstaterar EU-minister Ohlsson apropå svårigheterna att genomföra liknande festivaler och arrangemang i andra Europeiska länder. Framförallt är det i Öst- och Centraleuropa som motståndet är hårdast. Ohlsson berättar om hur hon deltog i Litauens motsvarighet till Priden. “Vi var kanske 300 deltagare, lika många poliser och minst dubbelt så många motdemonstranter.”
Ohlsson och Sabuni kräver att unionen tar en mer aktiv roll i att säkerställa att medlemsländerna fortsätter att leva upp till de krav som måste vara uppfyllda vid ett EU-inträde. Med andra ord är detta inte en tid att tillåta sig slappna av bara för att man lyckats ta sig in i EU-värmen. Det är ett minst sagt rimligt krav.
Bryssel anklagas ibland för att pådyvla EU:s medlemmar onödiga pekpinnar. När det gäller mänskliga rättigheter i allmänhet och HBT-frågor i synnerhet är det snarare tvärtom. Tveklöst behövs det fler pekpinnar och en tydlig gemensam agenda. Inte minst bör statsminister Fredrik Reinfeldt (M) se till att gå i lika många europeiska Pridetåg som Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni.