Publicerad: 2010-08-18 00:00, senaste uppdaterad: 2010-08-18 16:08
Vid ett integrationsseminarium i Almedalen i juli ställdes frågan om det fanns någon som inte tyckte att den svenska integrationspolitiken misslyckats. Det blev knäpptyst i den fullproppade lokalen.
Men vad är integrationspolitik? Hur borde den se ut? Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP), själv från Burundi, försöker svara på det i Det nya Sverige. Boken ger en ljus framtidsbild av ett tolerant, interkulturellt och kosmopolitiskt land med full sysselsättning, välstånd och framtidstro. Vägen dit har redan börjat, menar författaren. Och det magiska ordet är ömsesidighet: människor måste gå varandra till mötes. Infödd som invandrad. Och visst är det så. Men då krävs insikten att vi alla är människor – varken mer eller mindre. Dit har vi långt.
Nyligen fick en ung man, inflyttad från ett annat EU-land, höra av Arbetsförmedlingen att han bör vara medveten om att det kan bli tuffare för honom att få jobb i Sverige – eftersom han är svart. Det var säkert menat som en omtänksam uppriktighet. Men samtidigt är det en mäktig kapitulation inför den strukturella rasismen. Jag tycker att Sabuni avhandlar detta moras aningen för lättvindigt, när hon radar upp några diskrimineringsanmälningar som avfärdas som missförstånd. Det den unge mannen fick höra på Arbetsförmedlingen kan inte missförstås.
Men hur ska vi då nå den ljusa framtiden? Vägen kan ibland verka kärv, men det handlar egentligen om att inte bedriva integrationspolitik. Däremot introduktionspolitik. Allt därefter bör ses som generell politik som riktas till alla. Där är Sabuni på rätt spår.
När ministern talar om fler ”enkla jobb” med ”lägre löner” blir hon dock omedelbart missförstådd, och rubriksättarna basunerar ut att hon vill ge ”invandrare lägre löner”. I själva verket är hennes tanke att enkla jobb ska underlätta för alla att komma in på arbetsmarknaden. Vare sig det rör sig om en nyanländ flykting eller en avhoppad gymnasieelev. Men i stället för att kunna ta ett steg och få ett jobb att klättra vidare ifrån, möts stora grupper av arbetsvilliga men lågutbildade människor av en hög mur av kompetenskrav och fackliga hinder. Det enda alternativet är arbetslöshet och bidrag.
Ibland kliver dock Nyamko Sabuni snett. Det är hårdraget att generellt kalla birag till etniska organisationer för identitetspolitik. Snarare kan stark förankring i den egna kulturen ge självkänsla och större öppenhet för det nya. Då finns det effektivare förslag i boken. Flera av dem kommer att missförstås med flit. Vilket är ett av skälen till att integrationen står och stampar. År efter år.