Publicerad: 2010-07-02 00:00
Men när Socialdemokraterna, SPD, och De Gröna, nominerade Joachim Gauck som motkandidat förändrades situationen. Gauck är en välkänd och högt uppskattad företrädare för den demokratiska oppositionen i det tidigare Östtyskland, en protestantisk kyrkoman med förmåga att uttrycka det som många tänker. Han har lett en undersökning av de gamla Stasiarkiven och skulle kunna ge presidentämbetet just den karaktär av moraliskt rättesnöre som egentligen är avsikten.
Gauck är partipolitiskt oberoende, men är personlig vän med Angela Merkel. Han hade lika gärna kunnat nomineras av regeringspartierna CDU/CSU och liberala FDP och då förmodligen blivit vald med stor majoritet. De enda som på allvar är mot honom är, föga överraskande, partiet Die Linke, som består av gamla östtyska kommunister med allierade västerifrån.
Mycket har gått fel för Merkels regeringskoalition. Men misstaget att låta CDU:s interna befordringsgång väga tyngre än kandidaternas kvalifikationer är bara hennes eget. Hade hon själv nominerat Gauck så hade hon vunnit viktiga poäng, samtidigt som hon hade kunnat demonstrera det ohållbara i ett vänsteralternativ bestående av SPD, De Gröna och Die Linke. Nu blev det i stället oppositionen som fick Merkel att framstå som en kansler som tappat greppet, genom att liberaler från det gamla Östtyskland och därtill en rad kristdemokrater revolterade.
Den akuta krisen för koalitionsregeringen undveks, men alla problem kvarstår. Missnöjet inom både CDU, CSU och FDP är stort över hur partiernas ledande företrädare hanterar regeringsuppdraget. Både Merkel själv och FDP-ledaren och utrikesministern Guido Westerwelle är illa ute. Byten på flera poster än presidentposten kan mycket väl vara att vänta.