Publicerad: 2010-12-02 00:00
Det spekuleras genast i strider, att Johanssons namn skulle försvåra för stockholmare som Veronica Palm och Mikael Damberg att bli partiledare. Men bland de elva ledamöterna finns alla riktningar representerade, ideologiska som geografiska, och uppgiften är tydlig: att ena partiet.
Valberedningen ska ”förbereda val av partiordförande” och ”eventuellt övriga val till partiorgan”. I det senare öppnar sig en ocean av möjligheter och problem för ledamöterna. Ingen i partistyrelsen eller det verkställande utskottet (VU) förutom Mona Sahlin har ju hörsammat SSU:s krav på att ställa sina platser till förfogande. Många är ändå ifrågasatta, till exempel partisekreteraren Ibrahim Baylan, men att pröva förtroendet för varje namn skulle bli en svår process som kan leda till ytterligare söndring i partiet. Här krävs inget Wikileaks för läckage till offentligheten. Det kan bli cirkus.
Partiledarfrågan är enklare så till vida att alla strider, angrepp och utspel kommer att ske i slutna rum. Detta har gjorts förut. För fyra år sedan leddes valberedningen av Lena Hjelm Wallén och hon berättar för partiets egen tidning Aktuellt i politiken om hur Mona Sahlin sållades fram bland ett 20-tal mer eller mindre villiga kandidater som djupintervjuades.
Hjelm Wallén argumenterar för den slutna processen med att den som väljs ut förtjänat det genom att vinna andras förtroende, inte bara genom att kampanja för den egna saken och vinna en omröstning. Hon konstaterar att alla inte kommer att tycka att valberedningens förslag är det bästa, men att alla ”kommer att kunna leva med det”.
Andra partier har ibland sina ledarstrider. De kan orsaka skada, men också vitalisera partiet och politiken. Men för S är det minsta motståndets lag som gäller, och då kan man sitta där med riksdagsgruppens ordförande Sven-Erik Österberg när krutröken skingras i mars. Splittringen kanske uteblir, men också den så viktiga förnyelsen och föryngringen av socialdemokratin.