Publicerad: 2006-04-23 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 09:03
"Det mångkulturella samhället" är inget politiskt program. Bara i högerextremisters fantasivärld finns det politiker och opinionsbildare som aktivt arbetar för att bryta en förmodad "ren svensk" kulturgemenskap för att ersätta den med en blandning som "riktiga" svenskar inte vill ha.
Däremot beskriver uttrycket "det mångkulturella samhället" en verklighet som varken är ny eller särskilt uppseendeväckande. Praktiskt taget alla mänskliga samhällen har präg-lats av intryck från många olika håll och få har varit etniskt homogena. Men det betyder inte att uttrycket är problemfritt.
För en vecka sedan skrev jag om den förödande kritik som ekonomipristagaren och samhällsfilosofen Amartya Sen i en nyutkommen bok riktar mot tesen om "civilisationernas kamp" som på nytt dammats av på en
del tidningsredaktioner som en följd av den s k Muhammedkrisen. Sens kritik drabbar också ett antal föreställningar om begreppet "mångkultur".
Människor har många olika typer av identiteter samtidigt. Vi kan vara t ex missionsförbundare, socialdemokrater, vegetarianer, EU-motståndare, fackliga aktivister och hundra and- ra saker samtidigt. Olika identiteter träder i förgrunden i olika situationer, en del faller bort och ersätts av andra och somliga består samtidigt som innehållet och tolkningen förändras.
Vi krymper oss själva — och definierar bort möjligheten till personlig utveckling — om vi försöker reducera människor till en enda typ av identitet. Samtidigt lämnar vi över tolkningsföreträdet, vare sig det gäller religion eller något annat, till de mest rigida och ger argument till dem som tror att varje form av påverkan utifrån innebär en försämring av något "ursprungligt" och obefläckat.
Det är här begreppet "mångkultur" riskerar att bli problematiskt. Om begreppet bara får betyda en allmän tolerans för att det finns olika kulturtraditioner inom ett samhälle — som det gör i praktiskt taget alla samhällen i dagens värld — så undviker vi en avgörande fråga:
Kan människor själva välja i vilken utsträckning de vill identifiera sig med en viss kulturtradition och i vilken utsträckning de vill låta sig påverkas av andra? Eller accepterar vi att de som definierar sig själva på ett visst sätt ska kunna isolera sig från resten av samhället och t ex undanhålla sina barn kunskap om andra traditioner och tänkesätt?
Att födas in i en viss social eller kulturell gemenskap är i sig inget uttryck för kulturell frihet, eftersom ingen valhandling skett. Att stanna kvar i en sådan gemenskap kan däremot vara ett uttryck för frihet, om ett aktivt val mellan olika alternativ ägt rum, precis som det kan vara ett uttryck för frihet att ompröva vissa delar av det man "ärvt" och behålla andra.
Om "det mångkulturella samhället" i praktiken är ett koduttryck för ett samhälle med flera parallella "monokulturer", utan närmare beröring med varandra, så är det inget att eftersträva. I ett sådant samhälle försvinner individens möjligheter att själv ta ställning till olika alternativ och kombinera livsstilar och traditioner på sitt eget sätt. Och man kan utgå från att det andliga klimatet inom var och en av "monokulturerna" blir inskränkt, och i många fall säkert outhärdligt för enskilda människor.
Om man formulerar problemet på det sättet så är det troligt att de flesta spontant håller på valfriheten och individens rätt att vara just så mångsidig och komplicerad som en del ideologer vill förhindra henne att vara. Men i verkligheten möter man ofta uttryck för motsatt princip.
Det mest uppenbara exemplet är givetvis de s k hederskulturerna. Ett annat, som aktualiserats i Sverige de senaste veckorna är föreställningen att det skulle vara en form av övergrepp mot invandrargrupper att rusta upp svenskundervisningen så att nya svenskar får tillgång till de möjligheter som det innebär att behärska huvudspråket i sitt land (se Niklavs Lapukins artikel på ledarsidan i torsdags). I många länder — Amartya Sen skriver särskilt om Storbritannien — finns just nu en stark tendens att uppmuntra "trosbaserade" skolor för olika minoritetsgrupper.
Skolor kan, som Maria Ripenberg skrev på fredagens ledarsida, mycket väl ha en religiös bakgrund och samtidigt ge en bred och allsidig undervisning. Men skolor som är till för att tillgodose en snäv och ensidigt färgad världsbild utan några ambitioner utöver detta, bygger på att människors identitet krymps och kan bara ge sina elever fragmentariska kunskaper.
Accepteras detta så kommer snart också krav på att infödda svenskar ska ha egna skolor med eget schema. Hur ska eleverna där kunna lära sig det de behöver för att leva tillsammans med andra och hur ska man förklara alla de inslag i den svenska eller västerländska kulturen som i verkligheten kommer från andra delar av världen?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör