Publicerad: 2007-08-22 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 16:02
Familj stavas kärnfamilj, den sitter generna och i hjärnan, och kvinnan är skapt till hemmafru. Detta förfäktar före detta jämställdhetsexperten, sedermera hemmafrun, Elise Claeson. Men vår historia visar något annat.
Den så kallade kärnfamiljen är inte någon norm i ett historiskt perspektiv. På landsbygden levde man långt in i modern tid i bygemenskap och storfamiljer, där det fanns fullt med folk i olika generationer. Alla arbetade, inte minst kvinnorna. Barnen passades av äldre släktingar eller pigor.
Under perioder av krig har kvinnor drivit jordbruk och handel, skött hushåll och ekonomi eller arbetat i fabrik. De var definitivt inga "hemmafruar" - även i de fall de arbetade på sin egen gård.
Hemmafrun som ideal växte fram i stadens borgarklass i början av 1800-talet. Dessa kvinnor hade ofta tjänstefolk - att sköta ett sådant hushåll var ett helt företag - och inte sällan fanns barnjungfru. Man var alltså inte hemmafru för att man till varje pris ville eller måste ta hand om barnen. Man kanske inte skötte några hushållssysslor alls.
Otaliga skildringar från den tiden vittnar om kvinnors tröstlösa leda över att tvingas sitta hemma och brodera, och vara fråntagna allt inflytande i samhället.
1900-talets kärnfamilj blev allt mer avskalad - dammsugare, tvättmaskiner och livsmedelsindustrin ersatte tjänstefolk. Det är detta konstruerade och ganska frustrerade tillstånd som Elise Claeson hävdar är det naturliga.
Elise Claeson går så långt i sin kärnfamiljsnit att hon dömer ut barn till ensamstående: "skilsmässa är en varningsklocka lika stark som föräldrars missbruk och psykiska sjukdomar", skrev hon i måndags i sin kolumn i Svenska Dagbladet. Det är en grov generalisering och ett hån mot alla som tagit ansvar och lämnat en destruktiv relation.
Det finns förstås mycket mer som blottar en pinsam enögdhet och historielöshet hos Elise Claeson. Hon tror att jämställdhet är resultatet av en "fluffig familjepolitisk maräng bakad under 1970-talet". Hon skyller individualismen på socialismen. Och så vidare.
Kravet på jämställdhet drevs av liberaler redan på 1700- och 1800-talet. Filosofen Harriet Taylor Mill, maka till John Stuart Mill, ansåg att egen inkomst för kvinnan var ett absolut krav för jämlikhet. För övrigt anses att Eva Mobergs uppsats Kvinnans villkorliga frigivning i debattboken Unga liberaler tog död på hemmafru-
idealet. Året var 1961.
Elise Claesons återkommande tes är att det är bättre att leva på sin man än att "bli utbränd och förtidspensionerad". Kvinnor är ju "biologiskt skapta för att vara mödrar - inte Skandiadirektörer".
Precis som i min läsebok i småskolan: "Far ror, mor är rar."
Men Claeson bortser från att män faktiskt också är skapta till att vara fäder. En artikel i Aftonbladet för ett par år sedan, där hon bredde ut sina "radikala" hemmafruidéer, flankerades ironiskt av resultatet i Aftonbladets webbenkät. Den visade att 39 procent av männen - men endast 26 procent av kvinnorna - skulle vilja sluta jobba och bara ägna sig åt barn och hem!
Män vet alltså inte heller sitt bästa. De är ju skapta till Skandiadirektörer.
Maria Ripenberg
Ledarskribent