Publicerad: 2006-11-26 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-13 11:04
När alla detaljerna från det nederländska parlamentsvalet klarnat blir bilden ännu mer splittrad än i de första rapporterna. Förmodligen kan en stabil majoritetsregering bildas, men parlamentets sammansättning antyder ändå att landet har stora politiska identitetsproblem.
Det gör i och för sig inte Nederländerna annorlunda än många andra europeiska länder. Främlingsfientlighet, ovilja mot Europasamarbetet, rädsla för Turkiet som framtida EU-medlem och oro för att välfärd och trygghet hotas i globaliseringens spår finns nästan överallt. Men några händelser just i Nederländerna de senaste åren är sådana att också vi and-ra har skäl att fundera över dem.
En som verkligen gjort det är författaren och idéhistorikern Ian Buruma, född i Nederländerna och verksam bl a i Storbritannien och USA. I Murder in Amsterdam (Penguin 2006) analyserar han sitt eget hemland med utgångspunkt från mordet på filmaren Theo van Gogh i november 2004.
Van Gogh mördades av en ensam islamist, Mohammed Bouyeri, som uppenbarligen ansåg sig uppfylla en religiös plikt när han dödade en av landets mest provocerande personligheter. På van Goghs döda kropp fäste Bouyeri ett meddelande där han lovade att också döda parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali.
Hirsi Ali har fått internationell ryktbarhet som kritiker av kvinnoförtryck i islams namn och kunde efter mordet på van Gogh knappast ta ett steg utan livvakt. I höstas såg hon sig tvungen att lämna landet - inte på grund av hotbilden utan för att hon lämnat oriktiga uppgifter när hon fick asyl och därför enligt landets invandrarlagstiftning måste utvisas.
I maj 2002 mördades den udda missnöjespolitikern Pim Fortuyn av en förvirrad djurrättsaktivist. Hans parti hade då på några månader gått från ingenting till att bli ett av landets största. Efter sin död hyllades Fortuyn som om han varit en frälsare, men hans parti försvann. Dess plats har bl a tagits av ett mera reguljärt invandrarfientligt parti och av ett EU-fientligt vänsterparti. Som en ödets ironi har också ett djurrättsparti i år fått del av missnöjesrösterna.
En sådan serie av händelser framstod som helt osannolik i ett land som ofta betraktat sig självt som modellen för ett utåtriktat och tolerant välfärdssamhälle. Men som Buruma påminner oss om så kan en sådan självbild också innebära att man känner sig lite för nöjd med sig själv. Öppenheten och toleransen kan också innebära en form av likgiltighet.
Ett uttryck för detta kan vara att majoritetssamhället inte ser utanförskap i invandrargrupper som saknar egna starka sammanhållande band och samtidigt känner sig stå utanför samhället i övrigt - just den bakgrund som Bouyeri hade.
Ett annat uttryck för samma sak kan vara att en del inom majoritetskulturen finner det naturligt att aktivt attackera eller driva med dem som har annan bakgrund - lite skoj får man väl tåla? Theo van Gogh var precis en sådan person och slog passionerat åt alla håll. Just i Nederländerna där kampen för ett sekulärt samhälle vunnits bara någon generation tidigare sågs attacker mot religionen som en del av en fortfarande aktuell kulturkamp. Med invand-ringen tycktes sekulariseringen hotas från ett nytt håll.
Hade Hirsi Ali avstått från att samarbeta med just van Gogh i sin film om islamiskt kvinnoförtryck så hade hon antagligen fått större stöd av landets muslimska kvinnor. Men Hirsi Ali tar mot bakgrund av sina egna erfarenheter själv avstånd från religion av alla slag - inte bara islam - och såg förmodligen van Gogh som en naturlig allierad.
Buruma beskriver en paradoxal ideologisk omkastning i förhållande till 60-talets radikala kulturkamp. Medan "vänstern" i vid mening då stod för upplysningen och de mänskliga rättigheterna
och "högern" stod för nationen och kulturtraditionerna har många "till vänster" nu kommit att hylla kulturen - förutsatt att det är fråga om en kultur som inte kan beskrivas som "västerländsk" - medan många "till höger" försvarar upplysningen som den norm som de nu tror hotas av människor från andra delar av världen.
Det ser ut som en kulturkamp men i själva verket kan man på båda sidor se förvirring i frågor om vilka grundläggande värderingar som ett fritt och liberalt samhälle måste bygga på. Många holländska socialdemokrater blundade för kvinnoförtryck i islams namn - respekt för "kulturen" var viktigare - och Hirsi Ali lämnade partiet till förmån för det högerliberala VVD. Fortuyn sade sig försvara det toleranta nederländska samhället men hans agitation byggde på ohållbara generaliseringar om
islam och muslimer.
Och till sist ledde rädslan för "de andra" invandringsminister Rita Verdonk (själv från VVD) till att ifrågasätta också Hirsi Alis hemortsrätt i landet. Verdonk fick backa och förlorade kampen om partiledarposten, men Hirsi Ali lämnade Nederländerna ändå. Mitt land känns mindre utan henne, skriver Ian Buruma på bokens sista sida.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör