Publicerad: 2007-04-15 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-15 08:03
Att beskriva Frankrike som Europas (eller EU:s) ?sjuke man är både överdrivet och orättvist. Men presidentvalskampanjen visar tydligare än på länge ett drag i Frankrikes politiska liv som känns igen från många länder som glidit ned i långvariga politiska kristillstånd.
Både franska och utländska analytiker beskriver tillståndet i landet med ord som tröghet och stillastående. Ungdomsarbetslösheten ligger på 22 procent, nyföretagande kvävs ofta av byråkratiska hinder och talang och ambition blockeras många gånger av öppen diskriminering. Nästan hälften av de många fransmän som i dag lämnar landet är under 35 år.
Också de ledande presidentkandidaterna talar om tröghet och blockeringar som måste brytas. Men under kampanjen har både högerns Nicolas Sarkozy och vänsterns Ségoline Royal gett efter allt mer för de inåtvända och nationalistiska stämningar som i sig blivit ett nationellt problem. Stagnationen i fransk ekonomi förklaras i denna föreställningsvärld enbart med omvärldens onda anslag, globaliseringen, den internationella handeln och - underförstått - med EU. Att något skulle behöva reformeras i själva Frankrike för att skapa tillväxt, nya jobb och bättre välfärd avfärdas som ?liberalism? - det värsta man kan beskyllas för i fransk politik.
Om det vore så att denna retorik bara var munväder och man kunde räkna med att den som väljs ändå kommer att försöka genomdriva en ambitiös reformagenda så skulle man kanske inte behöva oroa sig så mycket. Men det franska politiska landskapet är inte gynnsamt för den som vill driva reformpolitik. Landets traditionella politiska ?familjer?, fem historiska och några nyare, tvingas genom valsystemet samman i konstgjorda block som skapar majoriteter men inte mycket till politisk dynamik. Främlingskap inför det politiska systemet är den ofrånkomliga följden.
Ségoline Royal, den första kvinnan i Frankrikes historia som på allvar har chansen att nå presidentposten, uppfattades länge som den som äntligen skulle förnya socialistpartiet. Men förnyelsen har efterhand blivit allt mer diffus i konturerna och oavsett vad Royal själv innerst inne vill så är hon beroende av starka traditionalistiska och marxistiska grupper inom sitt eget parti.
Till Royals väljarunderlag hör också ett antal andra grupper som definierar sig som vänster. Det en gång stora kommunistpartiet har inte ens försökt befria sig från sina historiska belastningar. Varken det eller någon av de andra kommunistgrupper som får några procent vid varje val kan naturligtvis bidra till någon liberalisering av samhället. Inte heller de gröna tycks kapabla att erbjuda någon förnyelse utanför sina väldefinierade intresseområden.
Högerkandidaten Nicolas Sarkozy är troligen en bättre chansning för den som hoppas på ekonomiska reformer. Men Sarkozys nationalistiska överspel är samtidigt sådana att många fransmän med borgerliga sympatier ryggar tillbaka. Gaullistpartiet som totalt dominerar Sarkozys valkoalition UMP har historiskt varit lika benäget som socialisterna att se staten som lösningen på alla tänkbara problem och har efter general de Gaulle knappast haft några andra principer än en allmän nationalism och en ambition att alltid sitta vid makten.
Länge hade gaullisterna konkurrens på den borgerliga sidan av den allians med namnet Union pour la Démocracie Francaise, UDF, som bildades kring förre presidenten Valéry Giscard d´Éstaing, som själv hörde hemma i den tradition som i Frankrike kallas ?den klassiska högern? - en riktning som är liberal i ekonomiska frågor, men inte i så många andra. Också denna ?halvliberala? höger har i dag sugits upp av UMP.
Inom UDF fanns också den ena halva av Radikalpartiet, det franska parti som verkligen historiskt motsvarar andra länders liberala partier. Den andra halvan gick under 70-talet i allians med socialisterna och den del som valde UDF har i likhet med den ?klassiska högern? i dag sugits upp av UMP.
Kvar av UDF är i dag en ?centergruppering? som har sin historiska bakgrund i en slags progressiv kristdemokrati som först framträdde efter andra världskriget och som därefter dragit till sig oberoende personligheter och grupper med en allmänt ?socialliberal? eller mittenbetonad orientering. UDF-ledaren Francois Bayrous höga opinionssiffror inför presidentvalet antyder att det finns en stark längtan bland många väljare efter någon form av modernt mittenalternativ. Bayrou talar liksom Sarkozy om ekonomiska reformer, men undviker de nationalistiska övertrampen är vågar vara uttalat positiv till Europatanken.
Skulle Bayrou gå vidare till andra valomgången har han en stor chans att vinna. Hans största fiende är det valsystem som skapades för att bryta den tidigare partisplittringen men som i dag stänger ute stora opinioner från verkligt inflytande. Och många analytiker ger honom rätt i att stagnationen i samhället hänger samman med den form det politiska landskapet nu har haft under lång tid.
Den femte republiken, general de Gaulles skapelse, gav Frankrike stabila politiska majoriteter men efterhand allt mindre politisk dynamik. Kanske tiden är mogen för en sjätte republik?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör