Publicerad: 2010-05-02 00:00, senaste uppdaterad: 2010-05-03 10:05
Men att Liberaldemokraterna ofta stått i skuggan beror inte, som Dagens Industri påstod i en ledare i onsdags, på att partiet tidigare varit "obetydligt". Föreställningen är vida spridd - utanför Storbritannien - men har inte varit korrekt på många decennier. Och i ett längre tidsperspektiv än så har de brittiska liberalerna spelat en lika viktig roll för landets politiska utveckling som något av de andra stora partierna.
"Det brittiska tvåpartisystemet" har i verkligheten bara funnits under korta perioder. Valsystemet har gett konstlat stora majoriteter åt Labour eller de Konservativa - och längre tillbaka åt Liberalerna eller de Konservativa - men bland väljarna och i lokala och regionala församlingar har styrkeförhållandena varit helt annorlunda. Klassiska gestalter i brittiskt politiskt liv, som Gladstone, Asquith och Lloyd George var liberaler och även Winston Churchill tillhörde under en lång period partiet.
Liberalernas nedgång efter 1929 är en process som skildrats i en rad studier - personkonflikter och konkurrens med det växande Labourpartiet hör till de mest uppenbara förklaringarna. Men bakom dessa finns också den sviktande tilltro till den öppna liberala samhällsmodellen och lockelsen från idéer om centralplanering av ekonomin och människors liv som präglade samhällsklimatet under mellankrigsperioden. Ändå behöll partiet en relevans i det politiska livet. Bland de aktiva partimedlemmarna fanns ekonomen John Maynard Keynes och den brittiska välfärdsstatens pionjär, William Beveridge. Ledande liberaler som Archibald Sinclair och Clement Davies spelade, tillsammans med Labourledarna, viktiga roller när Churchill ödesåret 1940 ersatte Neville Chamberlain som premiärminister.
Det intressanta i ett längre tidsperspektiv är inte det liberala partiets nedgång utan dess överlevnad. När Labour och de Konservativa efter kriget tycktes förenade i en syn på staten som överordnad den enskilda människan fick Liberalerna en självklar roll som individens försvarare, även om skeptiker gärna ironiskt pekade på de "sandalklädda" idealister för all världens goda syften som dök upp på partikongresserna.
Från 60-talet och framåt har trenden varit långsamt stigande. Den stora förändringen kom vid 80-talets början när en grupp Labourpolitiker anförda av förre finansministern och EU-kommissionären Roy Jenkins, som alltid stått Liberalerna nära, lämnade Labour som då dominerades av militanta fackföreningar och marxistiska testuggare.
Efter ett mellanspel som det socialdemokratiska partiet, SDP, gick denna grupp ihop med Liberalerna. Partinamnet blev Liberal Democrats, men den politiska traditionen är obruten.
I Liberaldemokraternas valmanifest krävs en integritetslagstiftning och lagfäst skydd för medborgerliga fri- och rättigheter - något som saknas i Storbritannien. Partiet har sedan 60-talet varit det mest Europavänliga i brittisk politik och har vunnit poäng på sin kritik av Irakkriget. Den fördelningspolitiska profilen ligger något till vänster om övriga partiers och man ger hög prioritet åt utbildning.
Väljarstödet har sedan 80-talet legat stabilt i trakten av 20 procent, partiet har en god representation i EU-parlamentet och har under många år deltagit i styrelsen i en rad stora städer och regioner. Tillgången på kvalificerade politiker är inte mindre än vad den är hos Labour eller de Konservativa.
Valet kan, med det valsystem som tillämpas, ge märkliga resultat. Men om Liberaldemokraterna får en starkare ställning så är det inte ett brott mot Storbritanniens politiska traditioner utan tvärtom en bekräftelse av dem.
Av: Håkan Holmberg Politisk chefredaktör