Publicerad: 2011-01-12 00:00, senaste uppdaterad: 2011-01-12 09:01
En av de otäckaste artiklar du absolut bör läsa publicerades i Sydsvenskan den 9/1. Den handlar om trakasserierna mot svenska muslimer, med utgångspunkt i ett par kvinnors vardag. En av dem, Malyum Salah Hashi, blev regelbundet jagad med glåpord och stenar av ett gäng ungdomar i Tomelilla, för sitt brott: att befinna sig på gatan iförd slöja. Polisen avskrev fallet med en axelryckning. Man måste prioritera, och att en kvinna blir stenad av skränande skolbarn för sin tros skull är inget ömmande fall enligt Tomelilla lag.
Sydsvenskan rapporterar också om en undersökning 2008 som visat att nio av tio praktiserande muslimer utsatts för något slags trakasserier på grund av sin tro, inklusive i princip varenda tillfrågad slöjbärande kvinna. Inte för att vi behöver statistik för att märka det växande hotet mot svenska muslimer. Det räcker med att notera att en aggressivt islamofobisk hatrörelse tagit plats i parlamentet, och hur den offentliga debatten sakta men säkert börjat glida från det som nu skälls för ”politisk korrekthet”, som förr hette antirasism.
Man vet att något slagit slint när till och med Dagens Nyheter i en osignerad ledarartikel (11/1) börjat svamla om muslimers gemensamma ansvar för islamistiska förbrytare. Tidningen avvisar det laddade begreppet ”kollektiv skuld”, men det visar sig mest vara en formuleringsfråga, ty, skriver DN, ”frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar”.
Oklart om man menar det som plattityd eller anklagelse. Alla är vi ansvariga för hur vi uppträder i vardagen, och mer är det inte med det. Men det blir en anklagelse om man sadlar vilka som helst muslimer — matteläraren i Umeå, dagmamman i Stockholm, egenföretagaren i Malmö — med ett krav på att skriva artiklar, bilda förening, demonstrera, eller vad de nu förväntas göra för att motverka andra muslimers extremism.
Om den distinktionen känns svår att greppa kanske DN skulle ta och läsa om de gamla texter där tidningen hudflänger Malmöpampen Ilmar Reepalu, sedan han sagt att det vore önskvärt om stadens judiska församling ville ta avstånd från israeliska krigsförbrytelser. Samma sak där: klart det vore önskvärt — det är önskvärt att alla människor gör det. Men när Reepalu försökte ålägga judar ett särskilt ansvar för andra judars övergrepp reagerade det offentliga Sverige precis som det borde, med råskäll, och Reepalu fick backa. I sak var det inte annorlunda än när DN nu tydligen förväntar sig att svenska muslimer, eller i alla fall deras mer eller mindre självutnämnda företrädare, ska löpa gatlopp genom medierna med ursäkter och fördömanden varje gång Säpo gjort ett nytt al-Qaidagripande.
Av: Aron Lund, ledarskribent