Publicerad: 2011-01-02 00:00
Om Norden vore en stat i stället för fem så skulle vi ha en ny aktör med 25 miljoner invånare på den internationella arenan. Förbundsstaten Nordens samlade bruttonationalprodukt skulle göra oss till en av världens tio eller tolv största ekonomier, jämförbar med Kanada eller Spanien. Det förenade Norden skulle vara en självklar deltagare i G20-gruppen och därmed en av de tunga maktfaktorerna i den internationella politiken.
Detta är inte bara av formellt intresse. De nordiska länderna är några av de mest frihandelsvänliga och hör samtidigt till de mest avancerade i miljöfrågor. Om Norden ingick i G20 och andra grupperingar så skulle detta rimligen få politiska konsekvenser. Tyngdpunkten skulle förskjutas i organisationer som är mindre blockerade än FN:s olika organ brukar vara och som därför ofta har större betydelse för den faktiska internationella utvecklingen.
Samtidigt skulle de fem länderna själva ha åtskilligt att vinna på att bilda en förbundsstat. Med gemensam lagstiftning, gemensam forskningspolitik och gemensam arbetsmarknad skulle förutsättningarna för ekonomisk tillväxt bli ännu bättre än i dag och förmågan att stå emot internationella kriser skulle öka.
Även om mycket har uppnåtts genom dagens samarbetsformer så skulle en förbundsstat skapa en helt ny dynamik och ge nya ramar för den politik som förs.
I det vardagliga livet skulle förbundsstaten Norden förmodligen snabbt upplevas som helt naturlig. Kulturmönster och allmänna attityder är likartade, språkfrågan är knappast ett oöverstigligt hinder, partistrukturer, folkrörelser och företagsformer är likartade. Alla nordbor som varit utomlands – alltså utanför Norden – vet hur naturligt det brukar vara att svenskar, finländare, norrmän, danskar och islänningar på samma resmål finner varandra.
Gunnar Wetterberg har alltså goda argument. Starka skäl talar för att vi gemensamt satsar på att bilda en förbundsstat inom en inte alltför avlägsen framtid – Wetterbergs eget förslag är att sätta målet till 2030. Det skulle också ge politiken i alla de nordiska länderna en ny riktning och kraftinjektion och lyfta många tidigare rutinfrågor till nya och intressanta nivåer.
Men invändningarna då? Några väger ganska lätt. Skulle Norden bli en förbundsrepublik så kan monarkin ändå bestå i de länder som nu har kungahus, om medborgarna vill det. Regering och myndigheter kan fördelas på olika platser och städer, ungefär som man länge gjort i Tyskland. Den gemensamma riksdagen kan växla mellan fem huvudstäder (eller varför inte samlas i Kalmar?) medan de fem delstaternas parlament träffas som vanligt i respektive huvudstad. Delstaterna kommer, precis som tyska delstater, att kunna tillförsäkras stort självstyre.
Andra invändningar har mer substans. Ska förbundsstaten Norden vara med i EU? Ja, det bör den förstås vara. Men hur går det ihop med Norges ovilja, demonstrerad i två folkomröstningar, att ingå i unionen? Island blir dock kanske medlem efter finanskrisens erfarenheter. Ska Norden ingå i Nato? Det tycker man naturligtvis i Danmark, Norge och Island. Kan svenskar och finländare övertygas om den linjen? Vilken valuta ska man ha? Finland har euro och lär inte vilja byta ut den mot en gemensam nordisk mark eller krona.
Inom EU vore Norden en viktig aktör. Men politisk realism talar väl för att den nordiska förbundsstaten inte blir intressant förrän i ett läge där EU-samarbetet kört fast eller brutits sönder. Och att EU bryter samman bör vi absolut inte önska oss.