Publicerad: 2011-05-26 00:00
Den självklara normen var Gustaf VI Adolf, ”vår förste kung i kavaj” som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev vid hans bortgång samma år. Han avstod, till skillnad från Gustaf V, från att försöka lägga sig i det politiska beslutsfattandet och uppträdde i alla avseenden värdigt och representativt. Om svenskarna i allmänhet och deras valda politiska företrädare anser att en sittande monark inte längre lever upp till detta föredöme så kommer hela systemet i gungning.
Vad monarken kan och inte kan göra är i enlighet med denna logik endast på vissa punkter reglerat i grundlag eller lag. Han eller hon är politiskt oansvarig och straffrättsligt immun. Endast under mycket extrema förhållanden kan statschefen skiljas från sitt ämbete – enligt Regeringsformens femte kapitel krävs att han eller hon under sex månader varit förhindrad att fullgöra sina uppgifter eller underlåtit att fullgöra dem. Riksdagen har då möjlighet att bestämma att monarken ska anses ha avgått. Dessutom finns förstås alltid möjligheten att ändra själva Regeringsformen – eller att som en påtryckning minska anslagen till statschefen och hovet.
Kungen har som alla andra rätt till sitt privatliv och det mesta som tilldrar sig där är bara en angelägenhet för honom själv och den närmaste familjen. Men det finns gränser. Det är helt otänkbart att monarken rör sig i kretsar där också rent kriminella personer ingår, umgås med personer som inlåter sig på köpslagan med sådana eller försätter sig i situationer där han riskerar att bli föremål för utpressning. Sker detta bryts den outtalade förutsättningen för hela statsskicket.
Carl XVI Gustaf klarar sig kanske ifrån de avslöjanden som nu gjorts om olika inslag i hans umgängesliv. Han kan inte avsättas på några formella grunder, men den punkt där frågan om statsskicket blir en riktig politisk fråga har kommit närmare. Vill kungen att monarkin ska bestå kan han till sist få lov att avgå på eget initiativ.