Publicerad: 2008-07-09 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 01:04
Är alla ägare och aktörer lika välkomna i en öppen och demokratisk marknadsekonomi? När DP World, ett statligt ägt företag från Förenade arabemiraten, för två år sedan ville ta över hamnarna i New York och New Jersey ledde protesterna upp till kongressen.
Det gav resultat och köpet gick i stöpet. Men det är varken första eller sista gången affärer av det slaget sker. Planekonomins fall och marknadsekonomins segertåg har ändrat på förutsättningarna. Men det statliga ägandet är tillbaka i en ny kostym.
Statligt ägda investeringsfonder, så kallade Sovereign Wealth Funds, får en allt starkare ställning. På seminariet Den nya statskapitalismen - behöver vi vara rädda? diskuterades fenomenet och vilka konsekvenser det får.
De statliga investeringsfonderna är egentligen ingen nymodighet - den första grundades redan på femtiotalet - men prisökningen på olja och stora handelsöverskott har drivit på utvecklingen. Oljestater, Kina och många utvecklingsländer väljer i allt högre grad att investera sina överskott i aktier. Ett exempel på närmare håll är den norska oljefonden. Tillsammans äger de statliga fonderna aktier till ett värde av 2 500 miljarder dollar.
Men vad innebär det egentligen? Hur skulle Sverige och svenska invånare påverkas om den kinesiska staten blev storägare i Ericsson? I väst måste fonderna foga sig i ländernas lagar och utöva ett passivt ägande. Och det gäller förstås oavsett om aktören är en demokrati eller diktatur. Men, som Swedbanks chefanalytiker säger, "vad som sker bakom stängda dörrar vet man aldrig".
Kanske är det därför som före detta finansministern Erik Åsbrink fortfarande "sover ganska lugnt om nätterna". Det är egentligen inte fonderna som är ett problem, de är bara ett uttryck för höga oljepriser och stora handelsobalanser. Med stora överskott är det svårt för staterna att motstå frestelsen att investera i aktier.
Men det handlar förstås också om demokrati och diktatur, och skilja på den politiska makten och den ekonomiska förvaltningen. Om det statliga ägandet används för att utöva politiska påtryckningar blir det farligt. Så kan man förstå striden om de amerikanska hamnarna. Ett bud på svenska Vattenfall skulle behandlas på ett sätt om det kom från den norska oljefonden, på ett helt annat sätt om det kom från ryska Gazprom.
KARL RYDÅ ledarskribent