Spionage har alltid förekommit och kan inte tänkas bort ur den internationella politiken. Sverige har genom sitt geografiska läge ovanligt goda möjligheter att samla information om ryska förhållanden och anses ha en hög kompetens på området.
Naturligtvis är andra länder och inte minst USA mycket intresserade av information som har tagits fram inom ramen för svensk signalspaning, alltså av FRA. Det sker alltid ett utbyte av underrättelser mellan olika länder och med all säkerhet får Sverige ibland värdefull information i retur inom områden där vår en egen underrättelsetjänst har mer begränsad räckvidd.
På samma sätt uppträder naturligtvis också Ryssland – och det kan inte automatiskt uteslutas att Sverige i vissa lägen deltar i informationsutbyte också i den riktningen. Att samarbetet med USA säkerligen är mer omfattande är samtidigt en ganska naturlig konsekvens av många års samspel med västsidan under det kalla kriget – ett samspel som var väsentligt både för Nato-länder som Norge och för vår egen säkerhet.
Det betyder inte att amerikanska NSA:s verksamhet är problemfri och inte heller att ingen kritik kan riktas mot FRA i Sverige. Men det gäller att hålla isär olika aspekter.
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s gränslösa insamling av rådata – under medverkan av företag som Facebook och Google – väckte bestörtning. De förhållanden som Snowden beskrev är sådana som under alla omständigheter måste debatteras. Kraven på ärlighet, restriktioner och ömsesidiga överenskommelser mellan USA och andra stater, inte bara de som är formellt allierade, är i hög grad motiverade. Men underrättelseverksamhet och utbyte av underrättelser mellan länder kan inte avskaffas för den skull.
Det är en del av Snowdens tragedi att han efter sitt avslöjande hänvisades till stater som inte i något avseende visar respekt för de värden han ville värna, alltså enskilda människors rätt till integritet. Nu sitter han i Moskva och risken är naturligtvis överhängande att han, med eller mot sin vilja, utnyttjas av den ryska regimen för att störa samarbete mellan andra länder som i Putins ögon utgör ett hot mot ryska strategiska intressen.
Och FRA då? Problemet med FRA är inte att man spanar med inriktning mot Ryssland eller mot företeelser som kan ha betydelse för Sveriges säkerhet. Debatten om FRA i Sverige handlade inte heller om detta utan om att vanliga medborgare kände sig oroliga för att övervakas i sin vardag. Och det var på den punkten som politikerna misslyckades med både analys och information.