Publicerad: 2011-02-23 00:00
Polisen klarar nu upp färre brott än under 2006, i vissa kategorier en mycket lägre andel. För de så kallade vardagsbrotten, stölder och inbrott, har tiden stått stilla. Dessutom tar det numera längre tid för polisen att rycka ut.
”Jag hade förväntat mig bättre”, sade justitieministern som ett solklart understatement. Den myndighet hon hade förväntningar på, Rikspolisstyrelsen, har ännu inte gett någon kommentar.
En landstingspolitiker lägger sig inte i hur en sjuksköterska behandlar ett benbrott. Men om politikern ger extra resurser till sjukhuset med uttalat mål att kön för benbrotten ska kortas, och ser att mer personal anställts för att göra det, då förväntar man sig också att det blir gjort. Dessa självklara samband tycks inte gälla polisen.
Under decennier har ett av polisens problem varit ökad administration på bekostnad av poliser som sysslat med kärnverksamheten, att beivra brott. Medvetenheten om detta har varit stor och det uttalade målet från regeringen har varit att de nya resurserna i hög grad ska gå till kärnverksamheten.
Beatrice Ask försöker att mildra kritiken mot myndigheten genom att påpeka att det tar tid för nyanställda poliser att ”etablera sig”. Men det förklarar inte till exempel de längre utryckningstiderna. Det är nog tvärtom så att de nya poliserna blixtsnabbt etablerat sig i de uråldriga strukturer som är allt annat än ideala för en brottsbekämpande verksamhet.
Ett ljus i mörkret för polisen var Brå:s stora trygghetsundersökning för några veckor sedan som visade att svenskarna blivit allt tryggare. Mycket pekar på att det förebyggande arbetet på skola, fritidsgårdar och i stora bostadsområden har gett resultat. Det är i så fall bra, men fråntar inte polisen ansvaret för den låga uppklarningsprocenten.
Beatrice Ask måste nu få svar av rikspolischefen Bengt Svenson. Varför klarar man inte sina grundläggande uppgifter trots tillräckliga resurser? Vad behöver förändras? Sedan måste hon själv svara på om Bengt Svenson är rätt person att genomföra det.