Publicerad: 2007-01-21 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 22:03
Noam Chomsky, professor vid Massachusetts Institute of Technology, har dominerat den lingvistiska forskningen i decennier. Hans uppfattning att grammatikens komponenter är medfödda och artspecifika har inneburit ett paradigmskifte, bort från tidigare föreställningar där språkliga fenomen i stället analyserades i beteendepsykologiska termer.
När Chomsky i samband med vårpromotionen och Linnéjubileet den 26 maj utses till hedersdoktor vid Uppsala universitet är det alltså en vetenskapligt extremt välmeriterad person som uppmärksammas. Hade den motivering till språkvetenskapliga fakultetens val som lagts ut på universitetets hemsida hållit sig till Chomskys insatser inom lingvistiken så hade inget mer behövs sägas.
Nu är det inte så. Utöver den korta sammanfattningen av Chomskys språkvetenskapliga insats sägs också följande: "...som vänsterorienterad kritiker av USA:s utrikespolitik har han nått en betydande ryktbarhet även utanför de akademiska kretsarna och framstår som en av de mest utåtriktade och nyskapande humanisterna genom tiderna."
Att kritisera USA:s utrikespolitik är varken ovanligt eller hjältemodigt. Det gör miljontals amerikaner, inräknat en mängd akademiker inom alla tänkbara discipliner. Det som gör Chomsky speciell är att han valt ett perspektiv som lett honom till att legitimera personer som förnekar Förintelsen, till att bagatellisera massmorden på muslimer under kriget i Bosnien och avfärda folkmordet i Kambodja under Pol Pot.
Det har hävdats att när en av Chomskys artiklar användes som förord till en bok av förintelseförnekaren Robert Faurisson så skedde det utan Chomskys eget godkännande. Men att Chomsky engagerat sig för att försvara Faurisson är obestridligt. Och det har inte bara, som ibland hävdas, handlat om Faurissons yttrandefrihet. Chomsky förnekade också att denne skulle vara antisemit och hävdade att "omfattande historisk forskning" styrkte Faurissons påstående att nazisternas gaskammare aldrig hade existerat.
Det hör till allmänbildningen att veta att förnekande av Förintelsen är ett huvudnummer i nutida antisemitisk propaganda och att någon historisk "skolbildning" som skulle styrka förnekarnas teser över huvud taget inte existerar. Den mest förödande uppgörelsen med denna typ av propaganda har gjorts av den mycket välrenommerade - och politiskt vänsterinriktade - franske historikern Pierre Vidal-Naquet (
Les assassins de la mémoire, Paris 1991). Mer välbekant för en svensk publik är kanske
Denying the Holocaust (New York 1993) av Deborah Lipstadt som stämdes för förtal av den högerextreme författaren David Irving och friades i en rättegång som uppmärksammades i hela världen (för en svensk sammanfattnig se DD Guttenplans
Förintelsen inför rätta, Stockholm 2001). Båda har kommenterat Chomskys inlägg om Faurisson i ordalag som är omöjliga att missförstå.
Häromåret utbröt en intern kris inom föreningen Ordfront sedan redaktören för Ordfront Magasin publicerat en konspiratorisk artikel av en brittisk skribent, Diana Johnstone, som hävdade att massakern i Srebrenica och en rad andra serbiska övergrepp under Bosnienkriget var påhittade. Men skandalen kring Ordfront var bara en del av en större skandal, där Chomsky genom olika uttalanden legitimerade Johnstons historieförfalskning. Det skedde också i en intervju i The Guardian som Chomsky senare protesterade mot. Guardian bad om ursäkt, men Cambridgehistorikern Marko Attila Hoare har senare visat att de uttalanden av Chomsky som Guardians reporter Emma Brocke redovisade låg väl i linje med vad
han själv tidigare sagt i samma ämne.
Att Chomsky 1977, två år efter de Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, i tidskriften The Nation ifrågasatte sanningshalten i rapporterna om folkmord förvånar inte. Sanningen var då ganska väl känd - och ivrigt förnekad av Pol Pots anhängare i olika länder. Vad Chomsky sade skulle kunna kallas överspelat, om det inte vore så att man här ser det första exemplet på det som mer än allt annat kommit att utmärka hans speciella form av "USA-kritik".
Chomsky blev en gång berömd som kritiker av Vietnamkriget. Men till skillnad från andra kritiker tycks han aldrig ha kommit vidare. Om det officiella USA ljög om Vietnam så ljuger man alltid och i alla frågor.
Med sin egen judiska bakgrund kan Chomsky naturligtvis inte i grunden sympatisera med figurer som Faurisson eller David Irving - men om USA officiellt anser att Förintelsen ägt rum så blir den som påstår motsatsen automatiskt värd sympati. Med samma logik blir folkmorden eller massmorden i Kambodja och Bosnien amerikanska propagandalögner och Pol Pot och Milosevic missförstådda idealister. Exemplet Ordfront visar att samma resa har gjorts av många fler än Chomsky och i många länder.
Vad detta än bör kallas så är det inte "nyskapande humanism".
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör