Publicerad: 2009-09-30 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-20 18:02
Jag tvivlar inte på att Folkpartiets Christer Nylander, vice ordförande i kulturutskottet, menar allvar när han säger att han hoppas att kulturen blir en valfråga. Så kan det nog också bli. Men knappast på det sätt som ledande allianspolitiker tänker sig och inte som en valvinnare för regeringen, som det ser ut nu.
Den stora kulturpolitiska striden kommer inte handla om nationalscenernas status eller om gratis inträde till muséerna. Den stora striden kommer snarare att handla om vilka möjligheter som digitaliseringen innebär för kulturskapande och vilken utmaning det innebär för upphovsrätten. Allt för länge har de etablerade partierna behandlat detta enbart som en teknik- och rättsfråga. Om inte annat borde resultatet i EU-valet leda till en omprövning.
I det samråd om kulturpolitik som Folkpartiet i går skickade ut till sina medlemmar trodde jag mig ana en begynnande insikt. Även upphovsrätten ska behandlas i samrådet. Men när jag läser samrådsunderlaget får jag intrycket av att det är ett inkluderande som har skett med armbågen. Under rubriken Kulturskaparnas villkor vill man ha svar på vilka utmaningar upphovsrätten står inför. Däremot inte om den behöver förändras. Inte heller finns någon frågeställning om vilka möjligheter digitalisering skulle kunna innebära.
Det stärker intrycket av att den digitalisering som redan är ett faktum fortfarande mest ses som ett problem, inte en möjlighet. Att Christer Nylander sedan slår fast att "En av kulturpolitikens huvuduppgifter de närmaste åren är att slå vakt om upphovsrätten", bidrar bara till att bekräfta mina farhågor.
Upphovsrätten kommer att behövas även framöver, men att låsa fast sig vid dagens utformning och ignorera de problem som hjälper knappast upphovsmakarnas fortsatta rätt till sina egna verk.
Det blir inte trovärdigt att bara baka in någon kort passus om digitalisering men i övrigt fortsätta som man alltid har gjort. Det om något, sänder signalen att man inte bryr sig. Och så vinner inget parti väljare i nya generationer när kulturen blir en valfråga. Arbetsformerna och förhållningssättet måste också förändras.
Det saknas knappast kunskap och initiativlusta bland allianspartiernas sympatisörer, men frågan är om partiledningarna vågar ge dem det spelrum som krävs. Tyvärr återfinns inte någonting sådant i Folkpartiets samråd.