Publicerad: 2010-01-21 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 09:03
Massachusetts är en av de amerikanska delstater som har ett system för allmän sjukförsäkring - inte alltför olikt det nationella system vars konturer kunnat anas efter omröstningarna nyligen i senaten och representanthuset. Den republikanske delstatssenatorn Scott Brown som nu vunnit fyllnadsvalet till den nationella senaten efter den avlidne Edward Kennedy har försäkrat att han stöder systemet i Massachusetts. Vet man det så inser man också att det sensationella resultatet av fyllnadsvalet inte utan vidare kan förklaras som en protest mot tanken på en allmän sjukförsäkring.
Verkligheten tycks vara att Demokraterna i Massachusetts förlorat äldre väljare med lägre utbildning, alltså den typ av vita medel- och arbetarklassväljare med konservativa värderingar som verksamt bidrog till Republikanernas valsegrar under presidenterna Reagan och Bush men som 2008 ändå valde Obama. Denna väljargrupps betydelse avtar sannolikt efterhand men är alltjämt tillräckligt stor för att kunna avgöra majoriteten i nationella val.
I tider av ekonomiska påfrestningar är många benägna att slå vakt om det de själva har och lätta att övertyga om att varje förändring enbart kommer att gynna andra, till exempel dem som i dag saknar försäkringsskydd. I ett sådant stämningsläge finns det en marknad både för besvikelse över att valet av Obama inte i sig löste alla USA:s problem och för den hätska kampanj mot presidenten personligen som bedrivs av grupper på Republikanernas yttersta högerkant. Obamas distanserade sätt och förkärlek för nyanserade och ibland tidskrävande processer har förstärkt opinionsproblemen.
Scott Brown kommer förstås att rösta mot en nationell reform oavsett hur den utformas - av uppenbara partitaktiska skäl. Men att de väljare som röstat på Brown skulle vilja avskaffa den allmänna sjukförsäkring de redan har i sin egen delstat har är en orimlig tanke.
En nationell sjukförsäkringsreform är i både väljarnas, landets och det demokratiska partiets långsiktiga intresse, men valtaktiken riskerar nu att ta över i ännu fler kongressmedlemmars medvetande. Parallellerna till Demokraternas stora bakslag kort efter Bill Clintons valseger 1992 är tydliga. Men Obama är inte Clinton. Nu måste han börja om från ett nytt utgångsläge. Han har klarat politiska kriser förut.