Publicerad: 2011-11-23 00:00
Frihet är ett av de viktigaste värdena i USA. Strävan efter frihet förenar alla amerikaner och alla dominerande politiska krafter i landet. Därför är det paradoxalt att man valt representanter till kongressen som nu gör sitt bästa för att minska friheten. Genom ovilja och oförmåga att hantera underskottet och statsskulden gör man bara landet mer beroende av utländska långivare.
Principerna för att hantera en ekonomi i obalans är desamma, oavsett om det handlar om en enskild familj eller världens största ekonomi. Antingen ska man öka intäkterna eller sänka kostnaderna, men troligen både och. För att få en hållbar överenskommelse måste också de ingående parterna vara beredda att både ge och ta. Den i familjen som gått med på att jobba extra kanske får behålla sin favoritkanal på tv som tack.
Under den svenska 1990-talskrisen fungerade det. Det sved med sänkt a-kassa och värnskatten var knappast idealisk, men då skapades ett samförstånd om grunderna för ekonomin som gäller än i dag. Först ska man tillse att det finns något att fördela, sedan kan man diskutera själva fördelningen. Den som är satt i skuld är icke fri.
I den dysfunktionella familjen USA vill alla ha allt. Det är förstås inte bra om hela ekonomin skulle kapsejsa, men om motståndaren bedöms som skyldig till detta är det en förmildrande omständighet. Åsiktsskillnader har alltid funnits i USA, särskilt i frågor om statens roll gentemot medborgaren. Men det är uppenbart att polariseringen ökade drastiskt under den förre presidenten, George W Bush.
Bushs åsikter är i högsta grad levande i dag, när till exempel sjukvård och skatter diskuteras. Han gav den rikaste hundradelen av befolkningen en skatterabatt på 70 miljarder dollar 2001. I rådande läge vill inte demokraterna förlänga rabatten. Republikanerna framhärdar, men måste förr eller senare svara på frågan om varför deras frihetslängtan bara leder till ökad ofrihet.