Publicerad: 2010-11-03 00:00
Men Lars Ohly och Vänsterpartiet är nog inte ledsna särskilt länge till. För att alls få ingå i Socialdemokraternas och Miljöpartiets regeringsalternativ var man tvungna till långtgående kompromisser. Det sved i både partiledningens och gräsrötternas hjärtan när först budgettaket och sedan till exempel stora skattesänkningar och tidigare betyg blev gemensam oppositionspolitik. Drömmen om ministerposter och eftergifter på det utrikespolitiska området - tydligast symboliserat av Afghanistanöverenskommelsen - fick dock Vänsterpartiet att ge med sig.
Nu finns inte någon anledning att kompromissa sig längre och längre bort från de egna ståndpunkterna. I alla fall verkar många vänsterpartister resonera så. Det framgår i en nyhetsartikel i gårdagens DN.
Om Lars Ohly är den av de rödgrönas partiledare som kämpat mest för att hålla ihop samarbetet, är det hans egna medlemmar som varit minst intresserade av det. Några nya väljare gav inte samarbetet. Fast det lär å andra sidan inte heller ett nygammalt vänsterpartistiskt agerande leda till.
Det lär bli ”business as usual” för Vänsterpartiet de närmaste åren: budgetdisciplinen byts ut mot 200 000 statliga jobb, Ohly fortsätter som partiledare och partiet ligger kvar kring fem procent. Samarbetet med S och MP gjorde varken från eller till med opinionssiffrorna. Det är egentligen bara under Gudrun Schyman som man lockat några större väljarskaror. Övrig tid har Vänsterpartiet uppfattats och agerat som ett ytterkantsparti i riksdagen - och röstandelen har varit därefter.
Och där verkar partiet trivas. På annat sätt är det svårt att tolka de partidistrikt som nu kräver att Vänsterpartiet går sin egen väg. Men de andra partierna ser nog också gärna att allt blir som förut. Alla vinner ju på det: S och MP slipper segslitna kompromisser vänsterut, regeringen behöver inte oroa sig för att förlora i kammaren och Lars Ohly själv får återgå till sina välbekanta vänsterretoriska jaktmarker.
Av: Karl Rydå Ledarskribent