Publicerad: 2006-08-27 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 13:03
Kriget mellan Hizbollah och Israel slutade som man kunde förutse. Ingen vann, i alla fall inte i någon militär mening. Israel kunde inte slå ut Hizbollah från dess bassystem vid gränsen eller i Beirut och tilltron till den israeliska arméns avskräckningsförmåga har rubbats. Ändå är det förstås tänkbart att skadorna på Hizbollahs infrastruktur är större än vad som i dag är allmänt bekant och att den israeliska armén lärt sig mer om Hizbollahs uppträdande och kan slå tillbaka med större effekt om raket-attackerna återupptas.
Den "konventionella visdomen" är ändå att Hizbollah vunnit politiskt genom att organisationen stärkt sina positioner i Libanon och nu, med hjälp av iranska pengar, också kan uppträda som den som förmår återuppbygga landet. Men inte heller detta är helt säkert. Att Hizbollah blivit mera populärt "på gatan" i många arabländer för sin förmåga att motstå den israeliska krigsmakten är tydligt men säger inte så mycket om hur Libanons övriga politiska aktörer kommer att uppträda framöver. Och om den internationella fredsstyrkan tillsammans med den libanesiska armén verkligen kan ta kontroll över gränsområdet så har ju Israels viktigaste krigsmål helt eller delvis uppnåtts.
Däremot råder inget som helst tvivel om att Israels regering förlorat politiskt på kriget. En opinionsmätning i fredags visade att en stor majoritet av väljarna vill byta ut både premiärminister Ehud Olmert och försvarsminister Amir Peretz. Både den "reguljära" högern inom Likud och mer extrema högergrupper går framåt.
Men opinionsmätningar fäller inte i sig någon regering. En ledande företrädare för Likud, Gideon Saar, som i veckan besökte Sverige lutade mer åt att regeringen skulle ombildas, kanske så att Arbetarpartiet lämnar för att ersättas av någon mer högerinriktad gruppering. Det skulle kanske ge andrum åt premiärminister Olmert.
Både Saar och hans kollega Avshalom Vilan från vänsterpartiet Meretz var dock helt överens om att Olmerts (och Sharons) strategi att ensidigt lämna ockuperade områden nu knappast går att driva vidare. Israel lämnade sin tidigare ockupationszon i Libanon 2000 och Gaza förra sommaren men någon trygghet för den israeliska befolkningen i gränsområdena har detta inte lett till. Vad gör man då?
Likuds linje är att åter bygga upp avskräckningsförmågan och inte lämna några territorier utan helt vattentäta garantier för Israels säkerhet. Men hur får man sådana? Inte förrän det finns en pålitlig motpart på den palestinska sidan, säger Likud. Vi kan
inte skapa en sådan, hävdar Gideon Saar. Men den linje han företräder innebär ju att man i praktiken gör det omöjligt för en sådan part att hävda sig mot de extremister som inte accepterar att Israel över huvud taget existerar.
Avshalom Vilan ser Syrien som en tänkbar nyckel till större stabilitet. Syrien beskyddar Hizbollah och låter iranska vapen till Hizbollah fraktas över syriskt område. Det är mycket möjligt att Syrien genom sommarens krig hoppades få möjlighet att återta sin tidigare kontroll över Libanon. I så fall har man hittills inte lyckats. Ett fredsavtal mellan Israel och Syrien, som flera gånger förefallit ligga inom möjligheternas gräns, skulle kunna koppla loss Syrien från alliansen med Iran och göra det mindre åtråvärt att återupprätta den gamla kontrollen över Libanon. Men ett sådant avtal måste givetvis innebära att de syriska Golanhöjderna som Israel ockuperar sedan sexdagarskriget 1967 återlämnas, precis som Sinai återlämnades till Egypten.
Irans nya roll i Mellanöstern är central i både Saars och Vilans resonemang, liksom i all säkerhetspolitisk debatt i Israel (och säkerligen i en rad arabländer) i dag. Om alliansen mellan Hizbollah, Syrien och Iran består som nu är det lätt att tänka sig en framtida situation där iranska robotar - kanske kärnvapenbestyckade - åter avfyras mot mål i Israel. Det shiamuslimska Irans president håller tal om Israels förstörelse och utmanar indirekt också de sunnimuslimska arabregimernas intressen.
Men vilka är Irans verkliga syften? Svaret är inte alldeles självklart. President Ahmadinejad framstår som en febrig fanatiker som mycket väl kan vara beredd att låta lika många palestinier som israeler gå under som "martyrer" i en kärnvapenattack. Men Iran har flera maktcentra och över presidenten finns det s k väktarrådet som består av äldre mullor som efter en lång tid vid makten kan tänkas ha andra huvudintressen än heligt krig mot Israel. I så fall är syftet bakom stödet till Hizbollah - liksom bakom kärnteknologiprogrammet - snarare att bygga upp regimens status i den muslimska världen än att verkligen åstadkomma en total konfrontation. Skulle en sådan inträffa kan ju också konsekvenserna för Iran och för den islamistiska regimen bli förödande. Iran är en oberäknelig diktatur, men i detta ligger också att presidenten inte bestämmer allt.
Oron i Israel är lätt att förstå. Men den är ingen ursäkt för att inte pröva nya diplomatiska framstötar, mot Syrien, mot arabförbundet och mot de palestinier som accepterar att både Israel och Palestina har rätt att finnas.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör