Klarare kan den ryska planen för Syrien knappast beskrivas. Vapenvila är tänkbar när återstående viktiga rebellfästen i och nära storstaden Aleppo har bombats till grus och befolkningen flytt. Några fredsförhandlingar mellan någorlunda likaberättigade parter har Putin och hans skyddsling Bashar al-Assad aldrig varit intresserade av. Och den ryska interventionen i det syriska inbördeskriget har ingenting att göra med någon önskan att besegra IS.
Situationen i Aleppo håller på att utvecklas till något som kan bli en utdragen humanitär katastrof av ännu större dimensioner av den vi hittills sett, medan staden isoleras och hunger och sjukdomar läggs till effekterna av de ryska bombningarna. Assadregimen och dess beskyddare i Ryssland, Iran och libanesiska Hizbollah hoppas också att krigets utveckling definitivt ska vändas till regimens fördel om Aleppo faller.
Här anar man också förklaringen till att Ryssland, trots påståenden om motsatsen, inte bryr sig om att bekämpa IS – det som nu är huvudambitionen för USA:s och övriga västvärldens engagemang i Syrien. Genom att slå ut den mindre extrema delen av oppositionen skapar man en situation där inget utrymme, varken geografiskt eller politiskt, finns kvar mellan Assadregimen och IS. Och då ska också västvärlden finna sig i att regimen sitter kvar. Mängder av tecken visar sedan länge visat att Assadregimen gett IS spelutrymme och troligen också aktivt stöd för att försvaga den opposition som reste sig under den arabiska våren 2011.
Lyckas den ryska planen så får – eller återfår - man en pålitlig klientstat vid Medelhavet. Och mycket talar för att man också hoppas kunna utnyttja sitt engagemang i Syrien för att på något sätt få västvärlden att finna sig i annekteringen av Krim och försöken att annektera östra Ukraina och upphäva sanktionerna som bidrar till den allt mer påtagliga försvagningen av den ryska ekonomin.
Det är ett högt och farligt spel. Men det enda som i dag skulle kunna förändra spelplanen är om rebellsidan kan återta territorium, vilket rimligen kräver aktivt engagemang utifrån. Att USA skulle gå in militärt, mot Ryssland, är inte sannolikt. Möjligen kan USA i någon form stödja en intervention från Saudiarabien, på samma sätt som man förra året gjorde i Jemen. Turkiet, som också skulle kunna agera, vill troligen inte ta risken.
Medan den humanitära katastrofen går vidare tycks alltså Ryssland ha trumf på hand. Meningsfulla fredsförhandlingar är inte att vänta.
En annan fråga är vad som händer om den ryska planen går i lås. Vad är det för vits med att härska över ett land i ruiner och där stora delar av befolkningen ser regimen som en dödsfiende?
Håkan Holmberg