Publicerad: 2009-06-19 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-01 07:04
Det är svårt att inte känna både hopp och medlidande för Zimbabwes premiärminister Morgan Tsvangirai. Hopp därför att han representerar vägen bort från Mugabes skräckvälde. Hans MDC vann parlamentsvalet för över ett år sedan och Tsvangirai själv skulle ha vunnit presidentvalet, om det inte hade fuskats bort av Mugabe. Men så finns också det andra där, medlidandet för en man som trots valseger tvingas acceptera en ordning där Robert Mugabe fortfarande är den som bestämmer det mesta.
Men bara hopp och medlidande bygger ingen stat - och absolut ingen demokrati. Så några löften om biståndspengar kan inte Tsvangirai återvända hem med efter veckans Sverigebesök. Det kan låta som ett hårt slag för Zimbabwes demokratiska krafter, men inte ens premiärministern själv ifrågasätter den svenska regeringens beslut.
Även om han under sitt besök framhåller att stora framsteg har gjorts - människor flyr inte landet, skolor och sjukhus öppnas igen och ekonomin befinner sig inte längre i fritt fall - så vet han att läget är långt ifrån normalt. Med militären och hela rättsväsendet fortfarande under president Robert Mugabes kontroll fortsätter det politiska våldet. Trots att det tidigare oppositionspartiet MDC nu regerar i koalition med Mugabes Zanu-PF har förföljelserna av MDC-aktiva inte upphört. Polisen fortsätter med sin tortyr och misshandel.
Något regelrätt bistånd kan knappast ges till Zimbabwe innan Robert Mugabes maktställning är bruten, men behövs verkligen biståndet när detta väl sker? Det är som Claes Arvidsson skrev i gårdagens Svenska Dagbladet: "Stater som på ett trovärdigt sätt kan ta emot bistånd behöver det egentligen inte. Stater som behöver bistånd saknar förmåga att ta emot det."
Tsvangirais hopplösa resa - det lär inte bli mycket biståndspengar - illustrerar att det är minst lika viktigt hur biståndet ges som att det ges. Från så kallat marknadsliberalt håll vill man gärna ge bilden av att bistånd per definition är dömt att misslyckas. Och visst finns det otaliga exempel på det.
Men biståndet behövs, det ska vara kvar. Däremot är den tiden förbi när svenska skattekronor gick rakt ner i fickorna på skrupellösa diktatorer. Biståndet ska främst gå till byggandet av demokratiska institutioner. Därför bör det inte alltid gå direkt till stater och därför blir Zimbabwe utan.