Publicerad: 2008-06-04 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-12 15:04
Skoltyskan stockade sig i halsen när sjuksystern svarade i andra änden av linjen. Jag var övertygad om att jag hade sagt något galet, snubblat på något verb, när hon som svar på min fråga om att boka tid svarade att mottagningen var öppen mellan åtta och fem. Jag frågade en gång till, men fick samma svar: Mottagningen är öppen mellan åtta och fem.
Van vid vårdcentralers och akutmottagningars ibland oändliga väntetider, var jag sedan förberedd på några timmars väntan när jag masade mig över till den lilla privatkliniken - någon bokning hade jag ju inte lyckats göra. Men längre än tio minuter behövde jag inte vänta på läkaren.
Kontrasten mot den svenska primärvården kunde inte ha varit större. Och värre än några timmars väntan på en akutmottagning är ju de veckor, månader, som man kan tvingas vänta på en angelägen operation. Visst är det bra med vårdgarantier, samverkan över länsgränserna och andra lösningar, men det löser inte grundproblemet: landstingets närmast monopolliknande ställning på sjukvårdsmarknaden.
Att bara sätta likhetstecken mellan privat och bra sjukvård är däremot att göra det väl lätt för sig. Det är viktigt med konkurrensutsättning och privatisering, men minst lika viktigt är hur detta genomförs.
Ett sätt att öka mångfalden inom vården är så kallad avknoppning, alltså att låta de anställda ta över verksamheten, till exempel en vårdcentral. Men enligt en rapport från Statskontoret kan detta vara lagvidrigt. För att de anställda ska ha en chans att ta över blir nämligen köpesumman lägre än vad den annars skulle kunna bli. Och kommunal verksamhet måste säljas på en öppen marknad till högsta möjliga pris.
Skulle Statskontorets lagtolkning vara sann, innebär det att rätt pris anses väga tyngre än medborgarnas valfrihet och de anställdas inflytande. För hellre än att ta bakvägen via stora kommunala upphandlingar borde verksamhet konkurrensutsättas genom pengsystem och att anställda ges möjlighet att själva ta över verksamheten.
Landstingens vårdcentraler behöver konkurrens, både av personaldrivna alternativ och privata uppstickare. Och invånarna ska själva kunna välja vårdgivare. Man ska inte behöva åka till Tyskland och stappla ur sig gamla glömda skolfraser för att slippa vänta flera timmar på doktorn.
Av: Karl Rydå Ledarskribent