Publicerad: 2010-06-20 00:00, senaste uppdaterad: 2010-06-23 16:06
Och det är inte heller säkert att nuvarande och blivande arvingar till tronen kommer att vilja åta sig de uppgifter och ålägga sig alla de begränsningar - som följer med rollen som monark.
Därför är en debatt om statsskicket viktig. Republikanska föreningen i Sverige samlar i dagarna systerorganisationer från Europas kvarvarande monarkier som ett led i sin opinionsbildning. Men debatten stannar ofta vid den enklaste frågan – är det bra eller dåligt med monarki? De som svarar att det är bra påpekar gärna att monarkin i Sverige har avklätts nästan allt formellt politiskt innehåll. Men i detta konstaterande ligger två problem begravda.
Det första är att när monarkin inte längre förknippas med politiskt ansvar i någon som helst form så kan oansvarigheten i sig bli ett problem – om vi skulle råka få en monark med rejält dåligt omdöme. Det andra är att Sverige genom den ordning som nu råder också kan beskrivas som ett land utan statschef, alternativt som ett land där statsministern i praktiken är statschef utan att vara det formellt.
Är detta bra eller dåligt? Vore det inte rimligare att ha en statschef som var statschef på riktigt och alltså hade vissa tydliga uppgifter som inte bara var ceremoniella? Men en statschef med sådana uppgifter kan naturligtvis inte få sin ställning genom arv utan måste tillsättas i en demokratisk process.
Ungefär här borde debatten om republik egentligen börja. Vad betyder det mer konkret att förorda ett republikanskt statsskick? Vari ligger den viktiga skillnaden mot dagens ordning, bortsett just från att presidenten inte ärver sitt ämbete?
En modell är naturligtvis den amerikanska. Presidenten är statschef och väljs på en begränsad tid. Han eller hon har stora befogenheter, men är långt ifrån allsmäktig. Till skillnad från i ett parlamentariskt system delas makten mellan presidenten, kongressen och högsta domstolen och dessutom mellan den federala statsmakten och delstaterna.
Ännu en modell är talmansrepubliken. Man tar bort hela konstruktionen med en separat kung eller president och låter riksdagens talman vara statschef. I Sverige är ju talmannen nummer två i rang efter kungen, leder processen vid regeringsbildning och har en rad representativa funktioner. Talmannen väljs inte av folket, men utses ändå i en demokratisk process i riksdagen.
Om vi tar bort de sista resterna av den svenska monarki som en gång fanns och låter kungafamiljen leva som en vanlig familj så blir den rimliga konsekvensen att riksdagens talman tar över som statschef. I övrigt fortsätter det politiska livet i landet precis som förut.
Men I många republiker har presidenten vissa ytterligare funktioner, begränsade men inte oviktiga. Presidenten i Lettland utses på samma sätt som den svenska talmannen och har sammaroll vid regeringsbildning – men kan dessutom i samråd med regeringen utse ambassadörer, upplösa parlamentet och utlysa nyval. Finlands president är folkvald, har en ganska stor utnämningsrätt och dessutom rätt att benåda. Presidenten på Island ska godkänna lagförslag och kan utlysa folkkomröstningar.
Sådana uppgifter betyder normalt inte så mycket. Men i ett krisläge kan de plötsligt bli aktuella, som situationen på Island visat under det år som gått. Då kan det finnas skäl att ha ett statsöverhuvud som utsetts i annan ordning än statsministern för dagen. Det innebär ett avsteg från strikt parlamentariska principer och förutsätter givetvis att presidenten är demokratiskt vald.
Talmansrepublik eller inspiration från något grannland? Frågan om statsskickets grunder handlar inte bara om monarkins ställning.