Publicerad: 2010-11-09 00:00
Valet är alltså en fars – eller en tragedi. Men en detalj är värd att observera.
Inför valet har regimen sålt ett stort antal tidigare statsägda monopolföretag. Personer på hög nivå har velat försäkra sig om olika värdefulla tillgångar inför en något mer osäker framtid. Det betyder inte att de som får platser i det nya parlamentet kan förutsättas vilja eller våga ändra något väsentligt i hur landet styrs.
Däremot kan valet bidra till en generationsväxling. Och det kan räcka för att inge oro bland de militärer som hittills betraktat staten och allt som finns av värde i landet som sin personliga egendom.
En generationsväxling är naturligtvis ofrånkomlig, vare sig den sker just nu eller lite senare. Och någon absolut garanti för hur nya och yngre ledare kommer att bete sig kan inte det gamla gardets män få. En generationsväxling innebär ett riskmoment i varje diktatur. Redan det faktum att det finns två större partier som båda går militärens ärenden innebär en risk för rivalitet och konkurrens som i sig kan påverka den långsiktiga dynamiken.
Aung San Suu Kyis parti, National League for Democracy, NLD, som bestals på valsegern 1990 har bojkottat valet – även om en del medlemmar ställt upp ändå. Den 13 november ska Suu Kyi officiellt släppas fri från sin husarrest. Men regimen kan givetvis ändra sig vilken dag som helst.
Det mest säregna draget i Burmas diktatur är militärens (Tatmadaw) roll som särskilt privilegierad och isolerad samhällsgrupp. Nyckeln till en förändring är att miltiären får en möjlighet att ta sig ur denna roll för att i stället bli en normal krigsmakt med normala uppgifter. För att nå dit krävs förhandlingar och kompromisser som ändrar de politiska förutsättningarna. Om det finns personer inom regimen eller i det nya parlamentet som förmår tänka i sådana banor så behöver de Aung San Suu Kyis närvaro för att en nationell försoning ska bli möjlig.