Publicerad: 2010-04-11 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-30 11:04
Göran Thingwall valdes in i riksdagen 2006 för Moderata samlingspartiet. I januari gick han över till pensionärspartiet SPI. Nu riskerar han att kastas ut därifrån. Skälet både till avhoppet och uteslutningshotet är Thingwalls sätt att se på sitt uppdrag - han anser att hans uppgift i riksdagen är att gynna sina egna privatekonomiska intressen. Han hotar att rösta mot sin egen uppfattning om kärnkraften (han är för) om inte regeringen först fattar beslut om privatläkarnas villkor som skulle gynna honom själv (han driver en läkarpraktik som han överväger att sälja) - och kräver att statsministern ska förhandla med honom.
Thingwall kan ignorera alla normala spelregler just därför att han räknar med att övriga riksdagsledamöter följer dem. Skulle alla bete sig likadant som han så skulle hans egen utpressning bli omöjlig - och inga beslut skulle kunna fattas om någonting, i alla fall inga beslut med någon form av inre logik och förutsägbarhet. Det politiska systemet - demokratin, helt enkelt - skulle bryta samman.
Partidisciplin kan drivas för långt, men partisammanhållning som huvudprincip för politiskt arbete är en förutsättning för att systemet ska fungera. Det handlar både om en ömsesidig lojalitet mellan ledamöter som tillhör samma parti eller som stöder samma regering och om lojalitet med väljarna. De flesta Moderatväljare kan antas tycka att regeringens energipolitik i stora drag är förnuftig, men Thingwall är beredd att fälla den av skäl som inte gäller sakfrågan utan hans egna privatintressen. "Det här är ju politik", säger han till Dagens Nyheter. Men det är just det som det inte är.
Ibland möter man föreställningen att kraven på partisammanhållning är något unikt svenskt som skulle saknas i länder med andra valsystem. Det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar påstås ibland innebära att parlamentsledamöterna blir oberoende entreprenörer i stället för "knapptryckarhjon" (Thingwalls uttryck) till stöd för respektive partiledning. Inför det brittiska valet i maj kommer vi antagligen att få höra detta på nytt.
Men verkligheten är en annan. Också det brittiska systemet bygger på partier som förutsätts hålla ihop i huvudfrågorna. Den som vill kandidera till parlamentet måste först nomineras av valkretsens lokala partiorganisation. Inte så sällan lägger sig partiledningen dessutom i nomineringarna för att se till att någon nyckelperson får en säkert valbar plats. Valet är tekniskt sett ett personval i hundratals enmansvalkretsar, men i verkligheten handlar det om att behålla eller rösta bort regeringen för dagen. Också högt kvalificerade parlamentariker kan slås ut av tredjeplansfigurer om den dominerande stämningen på valdagen gynnar det parti som nominerat dem. Visst kan det spela roll - inte minst vid fyllnadsval där regeringsmakten inte står på spel - vem som kandiderar för vilket parti, men i grunden är också de brittiska valen partival i lika hög grad som de svenska.
Det betyder inte att partidisciplin måste gälla i alla lägen. En outtalad förutsättning för sammanhållning är ju att regeringen förstår att inte nonchalera stämningarna i den egna riksdagsgruppen och bland de egna väljarna. Kalabaliken i FRA-frågan visade att regeringen Reinfeldt gjort en felbedömning som kunde ha blivit ödesdiger.
I sådana lägen har det också ett värde att enskilda ledamöter har integritet och förmåga att prioritera. Genom att dra i bromsen kan de då också bidra till att en fråga prövas på nytt. Men mellan Thingwalls privata intressepolitik och de samvetsbetänkligheter som blev avgörande för Camilla Lindberg (FP) och Karl Sigfrid (M) finns inga likheter alls.
Därför är det också önskvärt att inslaget av personval i det svenska valsystemet förstärks kraftigt. Riksdagen behöver ledamöter med egen profil och erfarenheter från många andra fält än det politiska. De kan också påverka partiernas interna debatter. Men den som tror att det "är politik" att sälja sin röst till högstbjudande har inte i riksdagen att göra.
Av: Håkan Holmberg Politisk chefredaktör