Publicerad: 2010-10-07 00:00
Både Centern och Kristdemokraterna har hamnat i en sämre sits, medan Folkpartiet behåller eller till och med stärker sin ställning något. Det är dels en följd av förhandlingarna mellan partierna, dels en följd av partiledarnas agerande.
Folkpartiet behåller alla ansvarsområden från förra mandatperioden, medan de två andra partierna måste lämna över frågor till Moderaterna. Medan Maud Olofsson och Göran Hägglund valt nya ministrar som bara är kända i ytterst snäva kretsar av politiskt intresserade, har Jan Björklund valt motsatt väg. Birgitta Ohlsson, Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni är samtliga relativt välkända även utanför det egna partiet. De betraktas alla som framtidsnamn. Det är ingen djärv gissning att någon av dem kommer att efterträda Björklund när det blir aktuellt. Och alla tre kommer garanterat att förekomma i partiledarspekulationerna.
Det är förstås svårt att förstå hur partierna har resonerat internt, men utifrån betraktat är intrycket att där C och KD har prioriterat lojalitet och de närmaste årens arbete, har FP i mycket högre grad blickat framåt. Folkpartiets fyra statsråd är lika mycket en uppställning för denna mandatperiod som för valet 2014 och åren därefter.
Björklunds ministerval handlar om mer än Folkpartiets relativa ställning i Alliansen. Politik handlar om förtroende, om personer och signaler. Den gamla sanningen om att sakpolitiken avgör val har passerat sitt bäst före-datum. Det var knappast sakfrågorna som gjorde Gudrun Schyman och Alf Svensson till valets segrare 1998.
När Moderaterna allt tydligare uppträder som ett socialkonservativt förvaltarparti finns alla chanser för ett liberalt alternativ att vinna stöd från väljarna. Folkpartiet har persongalleriet. Återstår bara att se om partiet också har de nytänkande förslagen, modet att utmana Moderaterna och en ärlig vilja att upphöra med den populistiska utspelspolitik som man alltför ofta hemfallit åt de senaste åren. Där ligger nyckeln till en ännu gynnsammare ministerfördelning vid en ny Alliansseger.
Av: Karl Rydå Ledarskribent