Publicerad: 2007-03-23 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-04 01:03
I går var det dags igen. Jag syftar förstås på dokumentärserien om Göran Persson. Publikmässigt tycks den vara en succé - och varför inte? Det är klart att det är spännande att få höra hur den avgångne statsministern kommenterar händelser och personer och det är, som i går, lätt att känna spontan sympati när Persson berättar om sitt tidigare äktenskap.
Men det räcker att höra kommentarerna i några andra frågor för att inse hur olämpligt det var att Erik Fichtelius samtidigt som han genomförde intervjuerna också fick arbeta med kommentarer och utfrågningar av Persson och de personer som Persson uttalar sig om. Det ena uppdraget gick inte ihop med det andra.
Men är detta bra tv i någon mer journalistisk mening? Är det ens en dokumentär i den mening som jag tror att de flesta lägger in i detta begrepp? Vi får se och höra Göran Persson i extrem närbild, men vi får inte höra någon annan. Inga motbilder ges, inga försök görs att reda ut hur det egentligen förhöll sig, till exempel med Erik Åsbrinks "kuppförsök", EU:s utvidgning eller EMU. Vi ser en dokusåpa med Göran Persson i huvudrollen, men inte en dokumentär över Perssons tid som statsminister.
Och vad är det egentligen för nyheter vi får se? Jag kommer på mig med att associera till den bok, Kompromissernas koalition, om den borgerliga regeringsbildningen 1976 som skrevs av journalisten Kai Hammerich. Den var full av samma sorts lättviktiga upplysningar som dokumentären om Göran Persson. Per Ahlmark skulle ha övat in tre alternativa raseriutbrott ifall Gösta Bohman skulle bli för besvärlig i regeringsförhandlingarna ... och åtskilligt annat i samma stil.
Kanske var det sant, kanske inte, men var det verkligen viktigt? Är det inte tvärtom ganska naturligt att politiker som står inför känsliga förhandlingar eller svåra avgöranden försöker gardera sig för alla tänkbara eventualiteter och retar sig, ibland över gränsen för det rimliga, på kolleger och konkurrenter? Måste vi få alla detaljer redovisade för att det ska bli trovärdigt? Och framför allt, vilken bevakning av viktigare saker, vilken angelägen samhällsinformation, trängs ut när pengar - stora pengar - och tid ska läggas på program av detta slag?
Erik Fichtelius utkommer om några veckor med en biografi över göran Persson. Man får hoppas att de motbilder, frågor och problematiseringar som saknas i tv-serien finns med i boken.
Men det räcker inte för att kompensera det egendomliga intryck som serien och Fichtelius dubbla roller under lång tid har skapat. Sveriges Television har lagt ut diverse extramaterial på sin hemsida i anslutning till programserien. Det enda rimliga är förstås att man lägger ut hela intervjumaterialet. Kanske finns där inte mycket mer av intresse än det vi redan har fått se. Men fler än Erik Fichtelius och några till borde få möjlighet att bilda sig en uppfattning om saken.
Håkan Holmberg Politisk chefredaktör