Publicerad: 2010-06-27 00:00
Under rubriken ”I terroristens famn” anklagar han Dilsa Demirbag-Sten, en av Sveriges mest klarsynta kritiker av islamisk fundamentalism, och Expressenskribenterna Sakine Madon och Isobel Hadley-Kamptz för att omfamna precis de idéer och beteenden som vi andra uppfattar att de brukar ta avstånd från. De tar nämligen inte avstånd på exakt rätt sätt, det som Lundberg tycker är det riktiga. Alltså är de förrädare, terroristsympatisörer ... För att ingen ska tveka illustreras artikeln med en bild på den låda som Kröcherligan skulle fängsla Anna-Greta Leijon i vid den omintetgjorda kidnappningen 1977.
Centerextremisten var en succé på revyscenen, men Johan Lundbergs påhopp framkallar mest förlägenhet. På ett plan handlar det om Ayaan Hirsi Ali, den tidigare nederländska parlamentsledamoten som tagit stora personliga risker genom att angripa religion i allmänhet och islam i synnerhet. Hon är en imponerande person, men när hon i en artikel i december förespråkade minaretförbud och i en bok förespråkar masskonvertering av muslimer till kristendomen är det lätt att dra slutsatsen att hon i sin nya tillvaro i USA dragits till andra åsikter än dem hon förespråkat som holländsk liberal. Detta har också Demirbag-Sten och andra konstaterat.
Därmed bevisade de tydligen att de själva sympatiserade med terrorister - eller kanske var det så att de genom sin kritik av Hirsi Alis utveckling visade att de inte höll på kristendomen mot islam? Detta tycks nämligen vara den egentliga bakgrunden till Lundbergs attack. Vad är det för fel, frågar han, att argumentera med samma energi för kristendomen som muslimer argumenterar för islam, när kristendomen ”i de flesta nutidssamhällen är kompatibel med (de) upplysningsidéer vilka i sin tur utgör en viktig grund för liberalismen”? Eftersom Hirsi Ali vill ha en kristen offensiv mot islam så står hon fortfarande för upplysningsidealen, eftersom kristendom och upplysning är förenliga.
Jaha. Och tänk om även islam och upplysning skulle kunna vara förenliga – med andra islamtolkningar än fundamentalisternas? Och finns det möjligen kristendomstolkningar som inte kan förenas med upplysningstraditionen? Jo, bestämt finns det sådana. Och är det verkligen en rimlig slutsats att den som påpekar sådana komplikationer därför måste sympatisera med dem som spränger sina medmänniskor i luften för att bevisa ”islams” sanning?
Lundberg vill tydligen försvenska en kulturdebatt (om det nu är rätt ord) vars första akter utspelades för tre år sedan. Där spelades hans egen roll av en fransk skribent vid namn Pascal Bruckner och de som attackerades som terroristsympatisörer och fiender till upplysningen var två av samtidens ledande idéanalytiker, båda med tydlig liberal profil, Timothy Garton Ash och Ian Buruma. Bruckner fick senare eldunderstöd av den amerikanske författaren Paul Berman – och särtrycket av Axess innehåller också ett utdrag ur en bok av honom.
Garton Ash och Buruma anklagas för att godtroget ha imponerats av en karsimatisk muslimsk intellektuell vid namn Tariq Ramadan. Det har i så fall många gjort – Ramadan är en internationell celebritet som ofta deltar i symposier och seminarier. Men att på den grunden anklaga Ash och Buruma för att gilla terror och fundamentalism är lika välfunnet som att anklaga Kim Jong-il för att vara svag för marknadsekonomi.
Påhoppen 2007 kommenterade jag vid två tillfällen i UNT. Om islamisk fundamentalism och terrorism har jag skrivit i UNT, i Expo och i en skrift 2006. Jag anade inte att jag då ställde mig på terroristernas sida.