Publicerad: 2011-08-11 00:00
Men nu har pendeln slagit över så till den grad att till och med Miljöpartiets språkrörsval från i våras (som då betraktades som ett ideal i jämförelse med S-processen) framstår som ytterst stramt och återhållet.
Wiwi-Anne Johansson (V) vill gå ett steg längre i att fjärma sig från Socialdemokraterna genom att föreslå en rådgivande medlemsomröstning om partiledarskapet. Partiledarkandidaten Jonas Sjöstedt är inte heller främmande för den tanken. Men risken är då, som vi sett i brittiska Labour, att duktiga politiker försvinner helt från scenen när de förlorar och att den som vinner har ett halvhjärtat stöd, om ens det.
Mycket talar för att det ändå är befogat med en viss stramhet i processen när det handlar om personer som ska väljas och väljas bort. Man talar tydligt om att man kandiderar, träder sedan tillbaka en aning men finns tillgänglig för medlemmarna. En erfaren valberedning sonderar vilket stöd de olika kandidaterna har och lämnar sedan ett förslag till kongressen som tar slutlig ställning.
En öppen personkampanj lämnar sår efter sig i en organisation, liksom en helt sluten strid. I en klok process utkristalliserar sig med tiden en ledare som har tillräckligt stöd för att väljas. Det är lättare sagt än gjort och toppolitiken kommer att fortsätta att skörda offer även i framtiden.
Det ska påpekas att varken Centern eller Vänsterpartiet ännu har tagit steget fullt ut mot personkampanjer. Att det skaver en aning handlar nog mer om ovana, både hos åskådaren och hos de inblandade kandidaterna. Att de svenska riksdagspartierna nu går mot mer öppenhet i valprocesserna är oundvikligt.
Kanske kommer vi också så småningom att tacka Socialdemokraterna för att man körde sin slutna modell ända in i bergväggen, visade på alla absurda konsekvenser för partiet och enskilda, och banade väg för den motreaktion vi nu ser.