Publicerad: 2009-12-29 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 09:03
Den svenska offentlighetsprincipen är en rättighet som gjort Sverige känt i världen. Den prövas ständigt och hotet kommer från flera håll. Från myndigheter som vill hemlighålla information och från medier som vill publicera allt.
Den viktigaste delen av offentlighetsprincipen finns i tryckfrihetsförordningen: "Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar."
Men alla allmänna handlingar är inte offentliga. Sekretesslagstiftning begränsar rätten att ta del av information. Sekretessen gäller självklara saker som om rikets säkerhet sätts på spel, men är också ett skydd för vår personliga integritet. All information som innebär att en enskild kan lida skada ska prövas innan den lämnas ut.
Offentlighetsprincipen är central för mediernas granskande uppgift. Genom att sätta samman uppgifter från Skatteverket, rättssystemet och Bolagsverket läggs ett pussel som kan generera nyheter till gagn för alla, exempelvis "Kommunen anlitade skalbolagsdirektör". Mediernas självpåtagna etiska spelregler gör att ingen enskild kommer till skada av publiceringen.
Så borde det fungera och så har det också fungerat under lång tid. Men vad händer om medierna börjar publicera allt som är offentligt, oreflekterat, i långa listor?
Detta görs redan. Miljonärslistorna har redan många år på nacken (Märta Philipson brukade ligga i topp). Risken för utpressning eller kidnappning till följd av dessa har säkert varit en svår konkurrent till förmögenhetsskatten i att få kapital att lämna landet.
På senare år har avarter till de listorna dykt upp på löpsedlarna, "Kvinnorna som tjänar mest i Uppsala" är ett exempel. Och i helgen slog så Aftonbladet till med "Ungdomarna som ökat sina inkomster mest". I Uppsala, förstås.
Det handlar alltså om personer under 30 år, med allt annat än en offentlig ställning, de flesta med normalinkomster, 200 000-400 000 kronor. Syftet är uppenbart, att stilla läsarens nyfikenhet. Men informationen är inte bara ointressant (Lisa pluggade halvtid i fjol och har nu ökat sin inkomst kraftigt). Den är också farlig då offentlighet inte är någon given rätt för all framtid.
Om inte medierna själva sätter gränser för vad som ska offentliggöras kommer garanterat någon annan att göra det. En ny lagstiftning som skyddar enskilda, men som också försvårar granskningen. Offentlighetsprincipen måste försvaras, både mot överbeskyddare och överutnyttjare.