Publicerad: 2007-01-07 00:00, senaste uppdaterad: 2010-03-03 22:03
Före årsskiftet skulle president Bush ha presenterat en ny politik för Irak, mer eller mindre influerad av den s k Bakerkommissionens rapport. Några dagar in på det nya året väntar vi fortfarande. I stället markerar femårsdagen av upprättandet av interneringslägret Guantanamo att alla de dilemman som skapats av Bushadministrationens utrikespolitik kvarstår.
Analytiker runt om i världen påminner om de traditionella distinktionerna mellan isolationism och internationellt engagemang och mellan "realism" och "idealism" i amerikansk utrikespolitik. Bush gick till val år 2000 på att hålla en lägre internationell profil än Bill Clinton men har genom Irakkriget fört en mer aktiv - men samtidigt också mer självtillräcklig - utrikespolitik än någon annan president i modern tid. Ibland har denna linje motiverats av "realpolitiska" säkerhetsargument, ibland av föreställningen att demokratin skulle kunna få fotfäste i hela Mellanöstern bara Saddam Hussein störtades.
Att analysen och den nödvändiga planeringen för vad som skulle ske efter kriget var otillräcklig kunde många se redan månaderna före anfallet - och att konstatera detta var inte på något sätt likvärdigt med att släta över den irakiska regimens terror mot
sin egen befolkning eller dess hot mot grannländerna. Det irakiska folket befriades från Saddam Hussein, men Irak blev en magnet för terrorister - medan USA mer eller mindre förlorade möjligheten att använda sitt inflytande och sina maktmedel på andra håll.
USA är, som Tysklands gröne f d utrikesminister Joschka Fischer påminde om i en artikel i DN 3/1, den enda stormakt som har förmåga att genom sin aktiva medverkan skapa fungerande internationella institutioner, liksom att sätta gränser för diktatorers möjlighet att tyrannisera sin omvärld. Fischer är orolig för att reaktionen mot Irakkriget nu kan leda till att USA abdikerar från den politiska ledarroll som landet i kraft av sina resurser och
sin demokratiska tradition måste spela.
En oro av annat slag uttrycks av författaren och historikern Timothy Garton Ash i The Guardian 28/12. Om "realism" blir årets slagord i amerikansk utrikespolitik så måste vi också minnas att samma begrepp tidigare har fått motivera att man valt allierade efter stundens behov eller egna kortsiktiga intressen och därmed hamnat i samma båt som auktoritära reigmer som den i Saudiarabien - eller för den delen Irak under Saddam Husseins krig mot Iran på 1980-talet. Gärna mer realism, men inte kall realpolitik utan moralisk kompass.
Ett upprop av en grupp i huvudsak brittiska intellektuella med politisk hemvist i mitten och vänsterut, The Euston Manifesto, har de senaste veckorna fått stor uppmärksamhet. Undertecknarna vill avgränsa sig från den typ av "vänster" som de anser ursäktar terrorism och blundar för odemokratiska rörelsers och regimers övergrepp mot mänskliga rättigheter.
De hävdar att det avgörande politiska värdet är demokrati, i dess normala betydelse av fria val, fri opinionsbildning, rättssäkerhet etc, och att dessa principer är allmängiltiga och bör hävdas oavsett historiska och kulturella skillnader mellan olika delar av världen. Och de fastslår att de hellre för politisk dialog med opponenter till höger som håller på samma demokratiska grundvärden än låter sig buntas ihop med vänstergrupper som är otydliga i samma frågor.
Bakom opinionsyttringar som Fischers, Garton Ashs och Eustongruppens finns en tydlig gemensam känsla av att både den amerikanska utrikesledningen och många USA-kritiska opinionsbildare - låt vara på helt olika sätt - tappat kontakten med viktiga principer. I Eustonmanifestet markeras några av dem i punktform.
President Bushs tillkortakommanden är ingen ursäkt för fördomsfulla generaliseringar om USA som nation eller om den amerikanska kulturen i dess vitala mångfald.
Man kan inte uppnå fred mellan Israel och palestinierna genom att eliminera den ena parten eller förneka någon parts legitima rättigheter och intressen.
Den som engagerar sig mot rasism måste också aktivt ta ställning mot antisemitismen, en av rasismens äldsta uppenbarelseformer, även när den maskeras till något annat.
Att avsiktligt attackera civila är ett brott mot internationell rätt, oavsett vem som utför attacken.
Trovärdiga demokrater måste respektera historiska sanningar, vare sig det gäller Förintelsen, kommunismens brott, apartheid eller något annat.
Politisk frihet förutsätter att politiska - och religiösa - idéer fritt kan kritiseras. Respekt för andra är inte detsamma som tystnad om sådant man ogillar.
Andra punkter handlar om globaliseringen som en möjlighet till global social integration, om aktiv utjämningspolitik, om fackliga rättigheter och om kamp mot fattigdomen. Några formuleringar antyder att de flesta av undertecknarna anser sigt vara socialister. Men liberaler har ingen anledning att opponera.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör