Publicerad: 2007-10-07 00:01, senaste uppdaterad: 2010-02-24 17:02
Vad kallar man en person som talar tre språk eller flera?
I den gamla vitsen från det sovjetockuperade Baltikum var
svaret enkelt. En sådan person var en "kosmopolit" - Stalintidens speciella kodord för jude. Var man jude kunde man i regel minst tre språk - jiddisch, det nationella språket i det land där man bodde, samt givetvis ryska som man inte alltid hade lärt sig frivilligt.
Med samma logik kunde man fråga vad en person som talade två språk borde kallas. Svaret var en "borgerlig nationalist". Då kunde man givetvis sitt eget språk, till exempel estniska, samt därtill och ofta av nödtvång också ryska. En person som bara kunde ett språk var däremot en "internationalist" - kodordet för inflyttade eller tvångskommenderade rysktalande som genom sin närvaro skulle garantera att de baltiska staterna förblev delar av den progressiva mänsklighetens stora gemenskap, det vill säga Sovjetunionen.
Språkfrågor är sällan likgiltiga. Och den riktiga internationalisering - eller globalisering - som nu pågår ställer frågan om språk och språkpolitik i alla länder på ett nytt sätt.
I fredags kritiserade UNT på ledarsidan tanken att skolor i Sverige skulle börja undervisa helt eller delvis på engelska. Huvudargumentet mot denna tanke kan uttryckas så att det helt enkelt är bedrägligt att intala sig att man kan lära sig något lika bra på ett främmande språk som på sitt modersmål. Allt för mycket försvinner på vägen. Kvalificerat intellektuellt arbete förutsätter ett språk som man verkligen behärskar.
Tanken att "alla", eller åtminstone "alla yngre", i ett land som Sverige "egentligen" kan engelska är vanlig och farlig. Fredrik Lindström har kommenterat den med att säga att den som tror på sådant bör öppna en kökslåda och sedan beskriva innehållet och dess användning på engelska för dem som står i närheten.
Det är en väsentlig skillnad på att kunna tala fritt på engelska i en oväntad eller komplicerad situation, och att berätta på engelska om ett ämne som man redan kan utan och innan på sitt eget språk och är intresserad av. Och sanningen är ju att inte ens kunskap och intresse alltid garanterar att engelskan blir särskilt bra. Det är skillnad mellan att lära sig engelska och att lära sig något annat än engelska på engelska - det
första är viktigt och nödvändigt, det andra medför en påtaglig risk att åtskilligt av det man skulle lära sig går förlorat.
Just begreppet "kosmopolit" - i dess riktiga mening - har använts i en studie vid Uppsala universitet av förståelsedjupet på engelska och svenska. Hedda Söderlundh vid Institutionen för nordiska språk lät 120 studenter från Stockholm och Uppsala genomgå ett flervalstest med något annorlunda utformning. I stället för att som vanligt ange flera svarsalternativ varav bara ett är rätt angav hon fyra olika där tre var rätt och bara ett var fel. Men de tre som var riktiga var riktiga i olika utsträckning, de besvarade den ställda frågan mer eller mindre rätt.
Studenterna skulle bland annat ange vilket av fyra svarsalternativ som bäst stämde med författarens användning av ordet världsmedborgare eller kosmopolit i en given text. Det visade sig att de som fick läsa texten på svenska lyckades bättre - de valde i större utsträckning det svarsalternativ där innebörden av att vara kosmopolit beskrivs mest fullständigt eller på ett djupare plan än i de två andra alternativen. I den grupp som fick läsa på engelska var det signifikant färre som lyckades med att hitta det bästa svarsalternativet - de förstod ungefär vad författaren till texten menade, men de förstod inte alltid fullt ut vad han ville säga. (Söderlundh: Klarar studenterna engelskan, i skriften Humanister forskar, Uppsala universitet 2006.)
Risken att engelska skulle tränga ut svenska som vardagligt språk i Sverige är försumbar. Men risken med den fixering vid engelska som just nu är vanlig hos många som borde veta bättre är att kvaliteten i utbildningsväsendet urholkas. Och sannolikt får detta konsekvenser också för vårt internationella utbyte - ofta nog på engelska.
Om man inte behärskar ett ämne fullt ut på sitt eget språk så blir sannolikt det man har att säga i samma ämne på ett främmande språk ytligare än vad det skulle behöva vara. I så fall blir överdriven undervisning på engelska i värsta fall ett hinder för internationaliseringen i stället för något som underlättar den.
Och engelska är ju inte heller det enda främmande språk som existerar och inte heller det enda som används i kvalificerade intellektuella sammanhang. Vi är illa ute som nation om hyggliga kunskaper till och med i i tyska eller franska blir något exotiskt eller något som är förbehållet en snäv elit.