Publicerad: 2008-04-17 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-13 16:04
Trygghet är ett förrädiskt ord. Den gängse argumentationen för allsköns ingrepp i den personliga integriteten är att sådana åtgärder är nödvändiga för att öka känslan av trygghet i samhället.
Men om ett par övervakningskameror på Centralen kan skapa ökad trygghet för resenärerna så kommer hundra övervakningskameror på offentliga platser att få motsatt effekt. Ingen vet i förväg vad som händer med det som spelas in och vem som får tillgång till det. Utan problematisering och helhetssyn på förhållandet mellan personlig integritet och behovet att kunna bekämpa grov brottslighet kan resultatet bli att ingen känner sig riktigt säker på att få leva sitt liv i fred från otillbörlig insyn från myndigher, företag och och andra som kan vilja veta vad vi gör.
Det är något av en skandal att så många riksdagsbeslut om integritetskränkande åtgärder kunnat tas de senaste åren utan att några etablerade politiker vågat säga emot. Och särskilt egendomligt har det varit att så lite sagts av dem som i programskrifter och motioner säger sig stå på individens sida.
Folkpartiet presenterade i går ett internt samrådsmaterial om integritet - ett resultat av ett löfte från Jan Björklund i samband med partiledarskiftet. Mycket är skissartat och kortfattat, men huvudinriktningen är välkommen. Fler allianspartier - och oppositionspartier - borde ställa liknande frågor.
Särskilt glädjande är att ingenting i rapporten tyder på att man skulle vara beredd att svälja den kritik av tryck- och yttrandefrihetens grunder som
ibland maskeras som ett försvar av den enskildes integritet. Det är ett samhällsintresse och en förutsättning för en fungerande demokrati att massmedier ska kunna berätta om missförhållanden även om det innebär att enskilda personer kommer i dålig dager.
Insikten om detta gör det inte mindre viktigt att ringa in och reglera myndigheters, arbetsgivares och privatpersoners möjlighet att kränka enskilda människors integritet. Många håller säkert spontant med om förslaget att staten inte längre bör få sälja uppgifter ur det s k SPAR-registret till kommersiella aktörer.
Men vart tog buggningen och andra frågor från de just gångna åren vägen? Självprövningen måste också omfatta beslut som redan har fattats.