Publicerad: 2009-03-01 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-14 14:04
Ingen kan förbli oberörd av så tydliga kärleksbevis som de som visats mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Självklart kommer förlovningen och giftermålet nästa sommar att göra både kronprinsessan och monarkin ännu populärare. Och så länge kungahusets viktigaste medlemmar spelar sina roller utan stora felsteg så lär monarkin i Sverige inte kunna rubbas.
Men frågan om statsskicket handlar inte om personer utan om principer. I en demokrati bör inte en statschef som ärvt sitt ämbete utöva någon politisk makt. En vald statschef kan däremot göra det. I Sverige finns monarkin kvar eftersom monarkens politiska makt avskaffats i bred enighet. De åldersstigna bestämmelser som inskränker statschefens och tronföljarens personliga frihet (se UNT:s ledare 25/2) finns kvar eftersom monarkin finns kvar.
Alternativet till monarki är naturligtvis republik, men ett sådant uttalande säger nästan ingenting utöver att statschefen inte kan ärva sitt ämbete. Det finns republiker där presidenten utsetts av sig själv, av militären eller av eliten i något diktaturparti. Och så finns Nordkorea där presidentmakten går i arv.
Svenska republikaner vill naturligtvis att statschefen ska väljas. Men mer än detta säger man inte. Här finns den stora svagheten i den opinionsbildning för republik som under överskådlig tid säkert kommer att bedrivas i motvind. Demokratiska republiker kan se ut på många skiftande sätt. Men så länge Republikanska föreningen inte kommer längre än till att påpeka monarkins principiella oförenlighet med demokratiska principer så står debatten stilla där den stått sedan länge. Det intellektuella försvaret för monarkin som princip har ju i stort sett upphört.
När monarkin, som i Sverige, befriats från allt politiskt innehåll så har samtidigt en annan problematik skapats. Sverige är i praktiken ett land utan statschef - eller om man så vill ett land där statsministern också spelar rollen som statschef, utan att vara det.
Det är inte självklart en bra ordning. Det finns goda argument för att statschefen i en demokrati både formellt och i praktiken bör vara en annan person än statsministern och ha vissa politiska funktioner vid sidan av statsministerns, regeringens och riksdagens.
Presidentmakten kan vara mycket stark, som i USA, eller betydligt svagare utan att för den skull vara obefintlig. Lettlands president väljs av parlamentet och har bland annat till uppgift att utse regeringsbildare - samma roll som kungen hade i Sverige före 1971. Presidenten utser också, i samråd med regeringen, ambassadörer och har rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval - en befogenhet som just nu är högaktuell under den politiska kris som följt på den internationella ekonomiska krisen.
Presidenten i Finland väljs direkt av folket och har en ganska omfattande utnämningsrätt samt en självständig benådningsrätt. Detsamma gäller presidenten på Island som också ska godkänna lagförslag och har möjlighet att utlysa folkomröstning om nya lagar, samt har en aktiv roll i regeringsbildningen. Dessutom har presidenten en viss roll inom utrikespolitiken. Många av dessa befogenheter är mest formella, men kan aktualiseras i ett politiskt krisläge.
Man kan argumentera för att statsministern ska ha alla de uppgifter som presidenterna tilldelats i olika demokratiska republiker. Men i ett läge där folkets och riksdagens förtroende för regeringen försvunnit - som fallet varit de senaste månaderna i både Lettland och Island - kan det också ha ett värde att det finns en högs-ta statsmakt som står över regeringen för dagen. Men den som innehar ett statschefsämbete av detta slag måste givetvis själv vara vald - direkt av folket eller indirekt av riksdagen.
Om republikanerna vill något mer än bara bli intervjuade som "avvikare" i tider av rojalistisk yra så borde de lägga fram förslag till hur republiken Sverige konkret skulle se ut. Kan man inte enas om detaljerna så kan man lägga fram flera olika förslag. Då skulle vi kunna få en meningsfull debatt om statsskickets grunder.