Publicerad: 2011-07-14 00:00, senaste uppdaterad: 2011-08-03 12:08
Läs upp

Risken för en blodig fred

Jag har precis släckt läslampan för att sova när det börjar smattra utanför hotellfönstret: ra-ta-ta-tat. Någonstans i Benghazis varma medelhavsnatt tömmer en rebell sin Kalasjnikovkarbin mot himlen – för att fira friheten, som symbolisk salva mot diktatorn i Tripoli, eller kanske bara för att höra ljudet av sitt eget gevär.

Hela kvällen har lyckorusiga libyer firat Benghazis hittills största demonstration med att skjuta röd spårljusammunition över himlen, som ett den fattige upprorsmannens fyrverkeri.

Läs mer: Signerat Aron Lund

 Ingen oroar sig över det – jag hoppar visserligen förskräckt till i baksätet på vår bil när en soldat plötsligt fyrar av en eldskur i luften på motsatta trottoaren, men så är jag inte heller Benghazibo. Här verkar de flesta ha vant sig, efter fyra månader av högljudd frihet.

Under Moammar al-Gaddafis styre skulle den som olovligen ertappats med så mycket som en tomhylsa i sin ägo ha slängts i fängelse, eller värre. Men nu, sedan regimen störtats i östra Libyen syns beväpnade upprorsmän i varje gathörn, där de dirigerar trafiken eller bara dräller omkring, i väntan på att åter få åka till fronten.

De bär alla möjliga uniformer – eller delar av uniformer, eller inga uniformer alls – och åker i buckliga pickuptruckar och jeepar med kulsprutor eller automatkanoner fastlödda på flaket. Tungt rustad munterhet råder. Stämningen är god, soldaterna uppenbart populära bland Benghazis invånare, och de flesta slåss för småpengar eller inga pengar alls – för Sakens skull. Alla ler brett, gör segertecken och tummen upp, och gång på gång ropas vi besökande utlänningar in för ett fotografi, ett handslag eller ett tack för omvärldens stöd.

Organisationen är det lite sämre med. Rebellarmén har två rivaliserande befälhavare, och även om de till nöds håller sams verkar den civila rebellregeringen inte ha vågat avskeda någon av dem. Att det finns en outtalad oro för inre oroligheter är tydligt. Stora affischer från regeringen ber soldaterna att inte skjuta i luften, för det skrämmer barnen, och propagandaplakaten upprepar som ett nervöst mantra sina slagord om det libyska folkets enighet och vikten av att alla står tillsammans.

Den revolutionära stämningen i Libyen går inte att ta miste på, och inte heller på modet och offerviljan – sjukhusen är fulla av unga killar med fruktansvärda skador. Men om motståndsarmén inte lyckas organisera sig ordentligt, bådar det illa. Gaddafis fall, när det nu sker, kommer att bli slutet på ett blodigt krig – men kan i värsta fall följas av blodig fred.

Av: Aron Lund aron.lund@unt.se

Inställda tåg. Varje vinter blir det stopp i tågtrafiken. Inte sällan beror stoppen på växlar som slutat att fungera på grund av snö och is. Bild: ANDERS WIKLUND/SCANPIX
Foto: ANDERS WIKLUND/SCANPIXInställda tåg. Varje vinter blir det stopp i tågtrafiken. Inte sällan beror stoppen på växlar som slutat att fungera på grund av snö och is.

Åren går och tågen står

Bild: Tomas Lundin
Foto: Tomas Lundin

Sämre tider. Den ekonomiska prognosen för 2012 har försämrats, vilket kommer att resultera i nya besparingsprogram på Akademiska sjukhuset.

Våga ta tag i problemen

Kontakta redaktionen

Skicka e-post till ledare@unt.se


 

Nyheter

Kultur & Nöje

Sport

Seriebloggen

Svart humor på vit bakgrund. Se fler på Isabelle Söders blogg »