Publicerad: 2010-04-18 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-30 11:04
Som utomstående behöver man inte ta någon egen ståndpunkt i denna fråga.
Men också vi som är
utomstående har skäl att observera den förändring av relationen mellan Ryssland och Polen som började redan före katastrofen i Smolensk och som manifesterats ännu tydligare under den vecka som gått. Polen, eller rättare sagt det polsk-litauiska samväldet, var under flera århundraden den dominerande maktfaktorn mellan Östersjön och Svarta havet. Inre konflikter och svenska och andra härjningar försvagade landet så starkt att det i tre steg under 1700-talet försvann från Europas karta och delades mellan Preussen, Österrike och Ryssland.
De polska upproren engagerade demokrater i hela Europa och när staten återupprättades efter första världskriget kom den omedelbart i krig med Rysslands efterföljare, Sovjetunionen. Polackerna vann första ronden 1920, men 1939 gjorde Stalin och Hitler upp om Polens fjärde delning som också blev inledningen till andra världskriget. Massakern i Katyn på 22 000
reservofficerare som samtidigt ingick i Polens civila samhällselit var Stalins sätt att försöka omöjliggöra ännu en polsk återuppståndelse. 1940 gällde alltjämt pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland och avsikten var att Polen aldrig mer skulle kunna återuppstå som självständig nation.
Det tyska angreppet på Sovjetunionen 1941 ändrade förutsättningarna och polska kommunister fick nu upprätta en lydregim när Sovjetarmén drev tyskarna tillbaka. Stalin lät tyskarna slå ned Warszawaupproret 1944 och krossade sedan själv resterna av den nationella motståndsrörelsen. I det kommunistiska "Folkpolen" fick Katyn inte nämnas och satellitregimens första försvarsminister var en sovjetisk marskalk, Konstantin Rokossovskij, som lett den armégrupp som beordrades göra halt utanför Warszawa 1944.
För polackerna framstod den kommunistiska perioden inte bara som en påtvingad diktatur utan som en direkt förlängning av den ryska ockupationen under 1800-talet. När motståndet växte på allvar följde man också mönster från 1800-talets motståndskamp och andra världskrigets underjordiska polska stat. Samtidigt kan man konstatera att Sovjetmakten två gånger, 1956 och 1981, valde andra lösningar än en militär inmarsch för att slå ned polska frigörelseförsök - man vågade inte lita på att den polska armén inte skulle göra motstånd.
Misstron mot Sovjetunionens efterföljare, Ryssland, har alltså varit djup och lättförståelig i Polen efter 1989. Och det var först år 1990 som den sista Sovjetledaren, Michail Gorbatjov, erkände sanningen om Katyn. Vladimir Putin undvek länge att kommentera ämnet - massakern utfördes ju av hans vapenbröder i KGB. När Putin och Rysslands president Dmitrij Medvedev tillsammans med Polens regering började planera för 70-årsminnet av massakern var det en händelse av stor symbolisk betydelse.
Kanske har insikten att Polen nu är en av EU:s stormakter, liksom den ryska taktiken att hellre ha kontakt med EU-länderna ett och ett än med hela unionen, bidragit till utvecklingen. Men man vill gärna tro att det också finns andra förklaringar. För detta talar också den ryska reaktionen efter flygkatastrofen.
Andrzej Wajdas film Katyn från 2009 som hittills varit förbjuden i Ryssland har på Putins order visats två gånger i den statliga televisionen. Också Ryssland utlyste landssorg, Putin har flera gånger besökt platsen för flygolyckan och både han och Medvedev har uttalat sig i ordalag som varit helt otänkbara bara för några år sedan. Vi vet inget om fortsättningen, men den känslomässiga grunden för ett nytt kapitel i Polens och Rysslands - och därmed hela Europas - historia har lagts i april 2010.