Publicerad: 2006-06-16 00:00, senaste uppdaterad: 2010-04-13 08:04
"Nyheter ska vara i överensstämmelse med sanningen på det att hans majestäts undersåtar inte ska bli oroade och förvirrade av lögner och bedrägliga rapporter". Så formulerade en engelsk kunglig proklamation år 1680 pressetiken, enligt Svenska journalistförbundets hemsida.
Nyligen presenterade en fristående organisation för mediegranskning i USA, Center for Media and Democracy, en rapport som visade att tv-stationer i hela landet regelbundet i nyhetssändningar har använt videonyheter producerade av myndigheter och
företag. Man har inte heller upplyst tittarna om detta.
Som journalisten Göran Rosenberg skrev i Dagens Nyheter: Den synliga avsändaren är inte den verkliga, och avsikten att få någonting sagt är i själva verket att få någonting sålt.
Så främmande, tänker vi. Men utvecklingen går åt samma håll även här.
Ta exemplet produktplacering. Främst tänker man på långfilmen där huvudpersonen ständigt dricker en viss sorts läsk - i närbild. Kanske kan vi stå ut med det.
Men hur tacklar vi när journalistik visar sig vara förklädd reklam?
Seriösa medier håller trovärdigheten mycket högt. Alla vet att en skadad redaktionell integritet på sikt inte bara skrämmer bort läsarna utan även annonsörerna.
Var går då gränsen? Nyheter är ju mest elände, så det behövs emellanåt något kul. Det vet pr-byråerna. I de flesta större pr-kampanjer ingår att skapa en bta "story" som kan få journalister på kroken.
Genom en "aktivitet" fick en byrå bland annat helsidor i Norrköpings Tidningar. När en annan pr-byrå ordnade ett jippo åt en cykeltillverkare nappade radio, tv samt ett 20-tal tidningar, däribland Dagens Nyheter.
De prenumererade medierna och reklamfria kanalerna har inget att vinna på detta - de får inte betalt och lär knappast sälja extra lösnummer. De har däremot mycket att förlora. Trovärdighet är en dyrbar och lättflyktig sak. Ett förtroende.
Pr-branschen anser sig dock ta ansvar även för detta. Integriteten får inte äventyras, inser de, för när tidningens identitet försvinner så sviker även läsarna.
Det låter kanske betryggande med denna ansvarskänsla. Den är dock sprungen ur ett egenintresse ("vi betraktar landets journalister ... som vår viktigaste kund"). Somliga mediers ansvarskänsla borde man oroa sig mer för: det händer, medger en svensk pr-man, att pr-byråer skriver texter som sedan publiceras. Då är vi framme vid USA-exemplet!
I en demokrati försäkrar medierna oss om mångfald och öppenhet. Hur vore motsatsen, att inte längre kunna lita på några medier alls? Erfarenhet finns. Många är de länder där regeringen styr medierna, och
där ett svårkontrollerat men fritt internet blir sanningssökande medborgares andningshål.
Svenska journalisters yrkesetiska regler är väl formulerade. Men förändringar av publicistiska trender, bloggexplosionen, pr-aktiviteter, uppluckring av textreklambegreppet m m talar för att man också borde hitta former för en uppföljande granskning. Debatten om mediernas förehavanden blir allt mer angelägen bland dess konsumenter, vilket är positivt. Den är bra för mediernas utveckling och för demokratin.
Ity undersåtarna icke må bli förvirrade.
Maria Ripenberg | Ledarskribent