Publicerad: 2008-12-14 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-31 22:03
Mona Sahlin tänkte rätt när hon i oktober, tillsammans med miljöpartiets två språkrör, tillkännagav att s och mp satsade på ett tvåpartisamarbete utan vänsterpartiet och avsåg att hålla ihop fram till 2020, alltså över två mandatperioder. Men hon felbedömde sin auktoritet. Efter två dagar utbröt en intern revolt och Sahlin tvingades till reträtt. Den som fullbordades förra söndagen, när den nya pakten med vänsterpartiet presenterades.
Den röd-gröna tvåpartialliansen var strategiskt och sakpolitiskt riktig, ur både socialdemokratins och miljöpartiets perspektiv. Trepartisamverkan saknar däremot alla de fördelar som tvåpartimodellen hade, och tillför ett antal nya problem.
Trots höga opinionssiffror kan ingen räkna med att socialdemokraterna ensamma får majoritet i riksdagen om alliansen förlorar 2010. Och miljöpartiet har sedan länge klargjort att man inte står till förfogande som stödparti utan bara som regeringspartner. Miljöpartiet har genom sin politiska utveckling de senaste åren också möjlighet att samverka med alliansen, medan vänsterpartiet svårligen kan tänkas hjälpa de borgerliga att fälla en socialdemokratiskt ledd regering.
Sahlin stod inför uppgiften att hitta en strategi som kunde locka mittenväljare och garantera majoritet i riksdagen. Dessutom behövde hon ett manöverutrymme för att kunna överväga en bredare förankrad regering om det värsta skulle hända - alltså att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och varken alliansen eller dagens oppositionspartier kan bilda majoritetsregering. En allians med miljöpartiet, utan att bindas av vänsterpartiet, var det logiska svaret. Och sakpolitiken gav samma besked - både inom den ekonomiska politiken och utrikespolitiken, inklusive EU-frågan, har miljöpartiet nu uppgett gamla ohållbara positioner.
Men partiledarens analys och beslut godtogs inte. Många partiaktivister vill inte acceptera tanken på en koalitionsregering - och måste man gå i koalition så tycks man anse att vänsterpartiet måste vara med för att väga upp inflytandet från det "halvt borgerliga" miljöpartiet. En koalition där vänsterpartiet ingår antas bli en effektiv spärr mot en förnyelse av socialdemokratin som man inte vill ha - medan en koalition med bara miljöpartiet driver på förnyelsen.
Alltså blev det av internpolitiska skäl nödvändigt för Sahlin att ändå försöka få med Lars Ohlys parti, och bortse från allt som man lovat Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Och eftersom det är nödvändigt att få med vänsterpartiet så måste samarbetet i stora stycken också ske på vänsterpartiets villkor.
Att Ohly faktiskt accepterat budgetprocessens ramar framstår då mest som en symbolisk eftergift. Den betyder inte så mycket eftersom vänsterpartiet samtidigt förbehåller sig rätten att gå till val med krav på rejäla skattehöjningar - någon gemensam valplattform vill ju Ohly inte höra talas om, trots miljöpartiets försök att tolka pakten med vänsterpartiet annorlunda.
Om alliansen skulle förlora 2010 så får Mona Sahlin nu en i alla avseenden svårare situation än vad hon skulle få med ett samarbete med enbart miljöpartiet. Medan Ohly då hade varit hänvisad till att stödja eller störta en socialdemokratiskt ledd regering, ska han nu sitta med i regeringen själv.
Och eftersom så många socialdemokratiska aktivister till varje pris vill ha med honom så får Sahlin svårt att sätta hårt mot hårt i sakpolitiken. Hon blir beroende av Ohly för att alls kunna regera. Samtidigt får hon svårare att bli den som tar det politiska initiativet om inget av dagens block kan bilda majoritetsregering.
Vänsterpartiets huvudintresse är att vinna väljare, inte att regera. Miljöpartiet däremot riskerar att marginaliseras i pakten med vänsterpartiet - och den enda lösningen är att i stället samarbeta med allianspartierna. Det kan nog en del miljöpartister tänka sig, men för Mona Sahlin vore det givetvis katastrofalt.
Å andra sidan är det ju inte alls säkert att
alliansen förlorar valet 2010.