Publicerad: 2010-10-06 00:00
Lösningen var enkel. Regeringen utökades med två moderata ministerposter medan FP, C och KD fick behålla sina.
Läget nu är ett helt annat än för fyra år sedan. Utan egen majoritet i riksdagen finns det inte utrymme för några misstag av typen ministeravhopp. Regeringen måste ta kommandot och laget måste fungera från första början.
Det är också mot den bakgrunden man ska se den nya uppdelningen av sakområdena. Jobblinjen blir ännu tydligare och jobben hör också ihop med integrationsfrågorna i det förstärkta arbetsmarknadsdepartementet. I det sammanhanget är det också naturligt att förstärka näringsdepartementet med ett statsråd.
Det märkliga är att man samtidigt riskerar att försvaga det lika viktiga utbildningsdepartementet. Jan Björklund (FP) blir nu vice statsminister, vilket i och för sig inte är en orimlig arbetsbörda. Men han ska också ta över högskolan och forskningen från Tobias Krantz, hittills ett prioriterat område för regeringen. Och samtidigt fortsätta och driva igenom det nya gymnasiet, betygssystemet, och så vidare.
Partiledarna i Alliansen står själva för besluten om ”sina” ministrar. Björklund har här troligen velat bereda plats för sin partisekreterare Erik Ullenhag (ny integrationsminister), men det finns som sagt risk för att det kommer att kosta på annat håll. Och Nyamko Sabuni får hålla till godo med jämställdhet och ungdomspolitik samt det som blev över hos Jan Björklund, vuxenutbildning och studiemedel.
Av de nya ministrarna kan bara finansmarknadsministern Peter Norman (vd för 7:e AP-fonden) betraktas som en helt oprövat kort. Utnämningen kan ses som en säkerhetsåtgärd om det blir ytterligare turbulens i bank- och finanssektorn. Övriga har alla gedigen politisk erfarenhet. Ulf Kristersson (M) har fått ett tacksamt uppdrag då den nya sjukförsäkringen knappast kan bli mer missförstådd än under företrädaren Cristina Husmark Pehrsson.